genusskadad

Att överlåta uthyrningen av min lägenhet under våren till mina föräldrar (läs min mamma) visade sig vara en dålig idé. Efter ett samtal med henne idag verkar det som att det är en 26-årig man med fast inkomst som för att citera min mamma, "ingav ett seröst intryck" (läs medelklassigt) i sin bostadsannons, som ska flytta in i mitt hem om två veckor. Tydligen ska han flytta ihop med sin flickvän till sommaren men behöver en lägenhet fram till dess.
Herregud, jag överlämnar mitt hem till heteropatriarkatet personfierat! Kan man skriva in i andrahands-kontraktet att heterosex är förbjudet mån tro? Eller ska jag kanske måla med blodröd färg i vardagsrummet  över hela fondväggen att "penetration är våldtäkt"?

Utöver det är jag samtidigt nervös äver mitt "(A)sexuella och (alkohol)fria hejdå-saftkalas" jag planerar att ha nu på fredag. Det är för första gången som jag ska blanda ihop människor från olika umgängeskretsar. Jag är t.ex livrädd över att någon i queerbubblan ska heterobasha någon av mina gymnasiekompisar bara för att de inte kan den senaste definitionen av heteronormativitet. Men det ordnar sig nog, allt kommer ordna sig, allt kommer bli bra, allt är bra, bara bra, jättebra, världen är härlig, världen är bra. Och framförallt gott folk;

JAG TROR PÅ MÄNNISKAN!

Glöm för i h-l-v-te inte det!

(Den sista meningen var en uppmaning till mig själv.)

Men det visste ni säkert redan.

Jag har inte riktigt återhämtat mig från min första-gången-någonsin-som-jag-dricker-Cava-bakfylla sen i söndags. Jag skyller allt på bögen på Södermalm med värmeslingor i hela sin lägenhet. Själv har jag en oisolerad källargång drygt tio centimeter under mitt golv, så jag tycker att jag helt klart var värd Cava:n, men bakfyllan borde jag få ha sluppit.

Ett extra gott nytt år till alla intersexuella därute tror jag behövs eftersom man utifrån mitt analyserade av  jämställdhetsmaterialet "Hur är det ställt? Tack Ojämt" producerat av Mynidgheten för Skolutveckling kan konstatera att på ett genusteoretiskt plan, får det samma intersexraderande konsekvenser som den pågående hanteringar av intersexuella som sker i samhället i stort när man från en socialkonstruktiviskt förståelse av kön hoppar över till att endast erkänna kvinnor/män/flickor/pojkar och på så sätt befäster en binär genusförståelse.

Det är 48 timmar kvar till min deadline för uppsats och jag har cirkus fem sidor text kvar att producera.

Idag har jag ätit chips.

Jag gör ett aktiv val och väljer att spara de sista åttio flisorna chips som finns kvar i chipspåsen och häller i dem i en plastpåse och gör en knut för jag vet hur tacksam jag kommer vara dagen efter mitt i bakfylleångesten (plus uppsatsångesten).

Sån är jag. En sån som unnar mig det lilla extra i vardagen.

Gott nytt år mina vänner och alla fantastiska människor som jag inte har träffat!

Efter att ha skrivit ihop en kort och koncis inköpslista och mentalt förberett sig för julhelvetet, åkt in tillsammans med min vän Ote och handlat klart konstaterade jag: "Det är som att min kropp bokstavligt talat förskjuter mina ambitioner att kunna se." efter att ha kännt hur min ena nya lins sågat sig igenom min hornhinneväggen sakta men säkert under fem timmars koncentrerad tid. Under dessa fem timmar han en hel del och ingenting ske.
   När vi var inne på Åhléns City var jag nära på att skrika: "Jag vill inte vara en del av detta kapitalistiska maskineri!" men stod tillslut likväl framme vid kasse och halvskrek stressigt till kassörskan: "Vänta lite, jag har ett medlemskort här någonstans också!". De resterande timmarna försökte vi leta efter en passande herrskjorta till henoms partner utan framgång, alla butiker vi trodde skulle kunna ha det hen sökte efter saknade en herravdelning. Det fanns typ inte en enda i hela Gallerian något som fick mig att spontant utbrista av glädje:

"För guds skull Ote! Det är som att Tomten har gett oss ett matriarkat i julklapp!"

Nämen usch vilka deppiga inlägg de två senaste varit, passar ju inte alls den uppåt och framåt livscoach/jämställdhetskonsult mitt öde att iscensätta på heltid är. Eller hur var det nu? Var det så att  Mia Törnblom och liknande är de som ska vara livscoacher, de som frossar på den brist av självkänsla vi 80-talister har på grund av indränkningen av nyliberalism kallad vår barndom och hur vi omformulerar vårt självhat på CV:t till; "ett rejält 'go'!"? Blandar alltid ihop det där.
   På mitt jobb inför julen har jag de senaste veckorna packat upp x antal "Mera självkänsla" av Mia Törnblom inför julhandeln. Förutom att jag har tänkt ganska mycket på titeln på boken (Räckte det inte med den självkänsla som jag skulle fått av första boken? Måste jag läsa böckerna kronologisk för att få valuta för pengarna eller kan jag hoppa direkt på "Mera självkänsla"? När går självkänsla över till självgodhet egentligen? Och var hamnar självhat i denna egotripp?) tänker jag att om Mia Törnblom agerar livscoach så kanske jag som framtida genusvetare kan agera dödscoach. Lite så "Good cop, Bad cop".
   Mia kör på blonderat hår, en beige och  ribbad yllekofta med hög krage samt en självkänsla utan gränser och själv kör jag på 80 högeskolepoäng i genusvetenskap och en feministisk dekonstruktion. Mia menar optimistiskt att glaset är halvfullt medan jag menar att glaset är en diskursiv produktion och social konstruktion utan en essentiell mening med inbyggt feminitetsförakt och manlig överordning osv.

Som en ren bonus av dessa funderingar föll plöstligt en stor del av min identitet på plats. Klart att jag inte har haft tid med relationer med män: JAG ÄR JU DEN VITA, HETEROSEXUELLA, MEDELKLASSKÄRRIÄRSKVINNAN! Äntligen slipper jag problematisera vem som ur ett västerländskt kvinnoemancipatoriskt perspektiv ska ta över hemmasysslorna när den vita medelklasskvinnan slänger av sig köks/städförklädet och kastar sig ut på arbetsmarknaden. Eller?
   Hur somhelst, svar: Ja! Reella jämställdhetspolitiska mål ÄR ett hinder för heterosexuell tvåsamhet, här ska njutas av singellivets frukter! Jag har redan börjat forma min kropp inför "Beach 2008", utan parnormativa intentioner. För vid det laget borde jag  ha hunnit läst ut båda Mia Törnbloms böcker. Och kanske en tredje som rent logiskt borde tituleras "Ännu mera självkänsla!" en bok som förhoppningsvis då är genomsyrad av ett genusvetenskapligt dödscoach perspektiv.

Livet.

Döden.

The circle of life!

Ambitioner (transcendens) är patriarkalt.

Apati (immanens) är revolutionärt.

För i sådana fall kan jag sova med gott samvete ikväll och resten av mitt liv.

Ska vi säga så då Simone?

va???va???va???

Att formulera sig akademiskt är att ha smakat på verkligheten, förskjutit den och sen försökt omformulera den genom medelklasskoder. Om jag skulle formulera mitt tillstånd just nu så skulle det vara något i stil med:

De diskursiva fält som tillsammans konstituerar det psyket jag kallar för "mitt" "Jag" är ett enda stort koncentrat av ontologiska chocker.

Dagens höjdpunkt blev en dusch. En stund till att skratta min egen självkritik i ansiktet. Om nån kommenterar/kritiserar uppsatsen får jag väl skylla på för lite mat/sömn på grund av en konstig variant av vinterkräksjuka och poststrukturalistisk förvirring av för många högskolepoäng.
Nu är jag varm ända in i ryggmärgen och frälsningspinnen lämnar jag över till någon annan mer pedagogisk person. Jämställdhetsevangelisterna kanske? Dessa trogna och inspirerande statsfeminister som tvingar sossemaskuliniteten att ständigt förhålla sig till begreppet "jämställdhet" vare sig det är i en plan för antidiskriminering på arbetesplatser, utformandet av högskolekurser eller i Läroplanen för det Obligatoriska Skolväsendet. Synd bara att de har noll sexualitetsanalys vilket leder till att deras arbete får heteronormativa, transexkluderande och intersexraderande konsekvenser.

Kort kan mitt tillstånd sammanfattas i ett enda sms skickat till en vän:

"Jag ringer dig nu, om inte jag får prata ut om denna delkurs från helvetet så kommer jag förvandlas till det vassaste rakbladet i självmordskittet snabbare än CSN hinner ropa: AVSLAG!!"

Om det är sant vad en av mina favvo kommunistkompisar säger, att tid är en borgerlig uppfinning, så kanske förkylning är Patriarkatets påfund för att hålla oss "kvinnor" och HBT-personer i schack. Här skulle jag exempelvis kunna göra en vulgärläsning av Foucaults begrepp "Biopolitik", hur kroppar och makt hör samman och hur kroppar (re)producerar makt och hur Patriarkatet nu satt sig både i min näsa, min hals och på mina kräkreflexer och hindrar mig från att skriva färdigt min genusuppsats, men jag skippar det och snyter näsan istället. Kanske ringer jag min syrra också och beklagar mig och konstruerar på så sätt ett feministiskt systerskap.

"Det gäller att strö ut revolutionen i små doser" är mitt nya livsnarrativ. Jag omhuldar "Den lilla människan".

POSTSTRUKTURALISTISK FEMINISM ÄR INTE OCH HAR ALDRIG VARIT EN KRITIK AV DET LIBERALA SUBJEKTETS PÅSTÅDDA EXISTENS UTAN EN ÖNSKAN OM ATT EXPANDERA DESS INNEHÅLL!!! vill jag skrika just nu. Inte på ett aggressivt sätt eller så utan mer för att jag har hakat upp mig på det och inte kommer vidare i mitt uppsatsskrivande och skulle behöva få det ur mitt system på något sätt. Istället så har jag tuggat på mina naglar så att de har tagit slut och tittat på "Kung av Queens" kl 15.50-16.15 varenda dag i tre månader nu. Jag tittar på det trots att jag vet att "Kung av Queens" är ett av de mest vidriga mediala exempel på hur heterosexuell tvåsamhet kan avpolitiseras in i minsta detalj vare sig vi talar i termer av en könsmaktsordning eller heteronormativitet eller klasshierarkier.

Jag skrattar till och med när jag tittar på det.

Utan att känna någon skam.

Det är väl mest för att Doug är så snygg i kombination med att jag hittat en tv i mitt grovsoprum som är så stor att personerna i rutan blir helt propotionerliga med verkliga människor och att jag i mitt undermedvetna tror att Doug faktiskt står och skämtar i mitt vardagsrum.
Hur var det nu igen... "Det privata är politiskt". Då blir väl det privata i det här fallet mina sexuella preferenser (dvs mitt begär riktat till Doug) och det politiska att jag skrattar åt en vit heteropatriarks skämt i tron om att han ska höra det genom tv-rutan och fria till mig. Sådan tur då att 15.50-16.15 är en totalt avpolitisera(n)d(e) zon varenda dag så jag slipper analysera sönder skiten.

Jag är fortfarande fast i Judith Butler-diskursen, men börjar ställa mig en aning kritisk. I hennes läsningar av Freud kommer hon fram till att incesttabut föregås av ett tabut mot homosexualitet eftersom Freud i sitt teoretiserande omöjliggör en potentiell homosexualitet hos "Pojken". Jag skulle däremot vilja hävda, utifrån min egen erfarenhet den senaste veckan av mitt så kallade liv, att båda dessa tabun föregås av ett påbud, nämligen ett parnormspåbud. På mindre en sju dagar har minst 13 personer frågat mig om hur mitt civilstånd ser ut nu för tiden. Här är ett axplock av den parnormativa kanon jag behövt beskydda mig själv ifrån, frågor som direkt eller indirekt lett oss ner i ett parnormativt helvete:

- Nån pojkvän?

- Hur går det med killarna?

- Hur är ditt sexliv nu för tiden?

- Hur är ditt liv nu för tiden?

Mina svar/motargument har enligt mig själv både varit trovärdiga, genusvetenskapligt matiga och fantasifulla på en och samma gång. Men tydligen räcker det inte med att replikera något i stil med "Män? Usch nej, jag är så trött på män!", "Har du hört talas om asexualitet?" eller "Men jag är ju en asexuell lesbisk.". Uppbenbarligen bor "ensamhet" och "monstruösitet" grannar idag och jag försöker fila på subversiva formuleringar redo att underminera ordet "ensamhet":s innebörd till det mer positiva.

Ska jag skaffa mig en hund och döpa den till Eskil för att sen succesivt iscensätta den manliga "Eremiten", fast med queera inslag, och slänga ur mig Ricki Lake-oneliners som:
"Jag blev så trött på män så jag skaffade mig en hund istället."?

Jo...det verkar nog som det.

Idag kallade min vän Alex mig för "en genusvetenskaplig dödsmaskin".
På ett positivt sätt.

Det var i samband med att vi hämtade ut våra tentor som varit rättade och färdiga för hämtning sen någon vecka tillbaka som jag upptäckte hur jag lyckats att totalt avpersonifiera mitt språk när jag formulerar tentasvar. Jag som trodde att ett avpersonifierat språk symboliserar en tro på, och uppvärdering av, Förnuftet och därför indirekt en skeptisk inställning till, och nervärdering av, Känslan. Ett mönster som vi per automatik nu för tiden kopplar till en patriarkal världsuppfattning där män historiskt har kopplat sig själva till Förnuft och förpassat kvinnor till Känsla. Hur som helst, här är ett torrt smakprov:

1)
"De slutsatser jag kan dra utifrån den kodning och tematisering jag gjort är att slöjan var, på grund av den låga struktureingsgraden, av vitt skilda typer. Men det gick ändå att urskilja tre övergripande teman."

2)
"Samma mönster gäller i förhållandet mellan ens metodologi och metod där metodologi kan liknas vid den bakgrundsinformation du har och metod med vilka konkreta frågor du utifrån eller beroende av din bakgrundsinformation ställer. Detta visas tydligt i tabell 4:1 där graden av styrning ökar dramatiskt från vänster spaltens "Vilken betydelse har arbetet för dig?" till högerspaltens "Leder ett enformigt arbetet till en passiv fritid?".

3)
Vidare undrar jag på vilka grunder Krook spaltar upp dessa sex enskilda metodologier och en hybrid? Är de fem metodologier helt frånskilda varandra? Om inte, vilken funktion fyller det då att spalta upp dem som fem metodlogier plus en hybrid? Varför inte tala om metodologiska strömningar som ständigt skapar hybrider istället? Eller är det som sagt av pedagogiska skäl som Krook väljer att dela upp i fem metodologier och en hybrid för att peka på tydliga skiljelinjer som hon kan finna?


Efter att vi dragit det logiska och interna genusskämtet att nu måste ju det nya svarta vara slagordet "Det Opersonliga är politiskt" så gjorde jag ytterliggare en konstig upptäckt i marginalen vid ett av mina tentasvar:

"Om man intervjuar 100 lebiska unga tjejer på Söder, kan man då tillämpa det för alla lesbiska tjejer i Sverige? Alla tjejer i Sverige? Alla lesbiska i Norden?"

Vad är det för något? frågade jag Alex som om han skulle sitta inte på svaret.
Det var ju uppenbart att det handlade om någon form av budskap från min lärares sida, men i vilken form? Är det en enkel kommentar? En lesbisk dikt? En politisk pamflett i mini(marginals)format? Med tanke på att jag inte själv nämnt ordet lesbisk en enda gång under mitt försök att redovisa "relationen mellan kvalitativa och kvantitativa studier" gjorde det mig en aning förvirrad. Det är ju uppenbart att budskapet handlar om generaliserbarhet, kanske handlade det bara om ett sätt att queera till en annars j-vligt stiff kurslitteratur?

"Sånt här kan bara hända på genusvetenskapen!" tänkte jag glatt för mig själv.

En vän berättar med ett leende på läpparna, smått hemlighetsfullt;
"Johan, kärleken är blind!"

Varpå jag svarar;
"Menar du blind från maktstrukturer då eller, hur tänker du?" och började direkt polemisera över varför den heterosexuella tvåsamhetens konsumtionsvanor borde finnas med på FN:s lista över centrala orsaker till klimatförändringarna och forsätter med;
"Jag menar, om de nu har med köttätande som nummer två på den där listan som jag har hört att de ska ha, är det inte lite konstigt då att den heterosexuella tvåsamhetens konsumtionsvanor inte finns med. Det är ju väldigt sällan som veganpropaganda får sån VIP-treatment, inte sant???"

Min vän svarar;
"Du är alltid en sån pessimist!"

Det var då jag sa det. Meningen som är det ultimata beviset för en bitterhet, en cynisk bild av omvärlden, som gått överstyr;
"Jag är inte pessimist, jag är realist."

I samma andetag som jag uttalade orden försökte mina händer täcka för min egen mun, men det var försent.

Lite senare samma dag på jobbet stötte jag på en vikarierande från studentpoolen i lunchrummet. Hen hade hoppat in som extra bara över helgen och hela introduktionsprocessen flöt på ovanligt bra och gled till och med över till en rolig och givande konversation om Britney Spears subversiva handlingar som tvåbarnsmor som leker slampa. Fast innan samtalet var slut (som bara var lika kort som lunchen, dvs 20 minuter) kom jag på mig själv att redan ha kommit ut som en bög och/eller asexuell lesbisk med luddiga vänsteråsikter samt medtagen veganmatlåda.

Det feministiska slagordet "Det privata är politiskt" i all sin ära, men betyder det att jag aktivt måste vräka ut alla mina sinnesjuka åsikter, eller för att ta ytterliggare ett exempel; homosexualisera mina två chinchillor (Snuffe och Ebba) som dog för typ fem år sen, inför en helt ny medarbetare.

Jag vet inte...jag har nog bara mig själv att skylla på.

Och det vita heteropatriarkatet förstås.

Det verkar som att det mest radikala vi HBT-personer kan göra idag är att vägra hela "komma-ut-processen". Att ta våran (a)sexualitet och könsuttryck för givet precis som normen. Det betyder att vi måste omformulera vårat förhållande och vårat sätt att se på döden. Dvs vi måste lära oss att förneka att vi kan dö när som helst just på grund av våran (a)sexualitet eller vårat könsuttryck.
Jag ska sååå planera min egen död innan jag blir gammal och skrupplig.
Döden har jag ett ganska oproblematiskt förhållande till, och Livet är en helt annan historia, men däremot...svensk långvård.


SVENSK långvård.

svensk LÅNGvård.

SVENSK

LÅNG

VÅRD.

Inte ens mina mest djupt rotade och romantiserade föreställningar om Landstinget kan ta bort min rädsla inför fyra månader gamla liggsår, kisspåsar och bridgespelande. Och då snackar vi inlevelser (som jag dagligen går igenom och tänder på) som innefattar hur jag sitter i min egenstickade ljusturkosa yllekofta med grått renmönster och ropar saker som:

- Ing-Britt!? Har du skickat Sven-Olof Socialstyrelsens jämställdhetsriktlinjer än??

samtidigt som jag sippar på min dagliga kopp Earl Grey-té och småskramlar nervöst med mitt pärlhalsband som jag köpt på Slöjdmässan strax utanför Norrköping två år tidigare.

Hur som helst. Det finns i och med detta nya förhållningsätt till Döden alltid en risk att vi förvandlas till liberaler. Att bara för att vi låtsas om som att vi icke-normativa står innan för det normalas cirkel förnekar att det skulle finnas en gränsdragning mellan normal och icke-normal. Det ser jag som en form av självhat, ett förringande av allt vad maktstrukturer heter.

(PS. Jag trodde aldrig att jag skulle parafrasera Kent. Borde jag be om ursäkt? DS.)

Det började med att jag läste fempoängs-kursen "Män är djur" för att sen gå vidare med fortsättningskursen "Djur är män". Nu är det dags för mig att ta mig an historikern Jens Rydströms avhandling "Sinners and Citizens - Bestiality and Homosexuality in Sweden, 180-1950" om män som har sex med djur. Och samtidigt som jag får lära mig att (manlig) homosexualitet och tidelag historiskt sätt har sammanblandats och har flera knutpunkter emellan varandra lär den franska feministen och filosofen Monique Wittig mig att bögar inte är män eftersom kategorin "man" endast är en kategori skapad av ett heterosexuellt förtryckssystem. Genusförvirringen kan inte vara större hos mig än vad den är just nu.
Kanske kan sånt här förklara varför jag är som jag är? Eller för att vara mer genusvetenskapligt korrekt; varför jag blivit som jag blivit.

I samband med att jag beställde Rydströms avhandling beställde jag även två ytterliggare böcker, nämligen Michel Foucaults "Sexualitetens Historia" och Jonathan Ned Katz:s "The Invention of Heterosexuality". Jag öppnade omsorgsfullt upp mitt packet som jag hämtat från min närlivs ditskickat av Adlibris, torkade av lite snor från näsan för att det är så djävulskt kallt nu för tiden och vad fick jag se??
Jag fick se Jens Rydströms avhandling "Sinners and Citizens - Bestiality and Homosexuality in Sweden, 180-1950"
Jag fick se Michel Foucaults "Sexualitetens Historia" och jag fick se....

...David Niven "The Moon´s a Balloon".


Va? sa jag till mig själv högt.
Va?
David Niven?
"The Moon´s a Balloon??

Jag vände på boken:

"David Niven, now remebered as one of the most debonair and English of actors, was also a wit and humorist extraordinaire."

"In this bestselling volume of autobiography, he takes us back to his childhood days, his humilitaing explusion from school and his army years abd watime service. After the war he returned to America and there came his tremendous Hollywood succcess in films as varied and acclaimed as Wuthering Heights and Around the World in 80 Days."

"Honest, warm and extremely entertaining. The Moon´s a Balloon is the compelling story of a great actor and, above all, a great man."

Det verkar alltså som att någon på Adlibris verkar ha förväxlat Katz "The Invention of Heterosexuality" med denna David Niven:s biografi.

"Honest"
Kul.

"Warm"
Mysigt.

"...and above all, a great man."
FANTASTISKT! !

MEN:

VAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

QUEERTEEEEEEEEEEEEEEEEEOOOOOOOOOOOOOOOOOORIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIN?????????????????????

VARÄRDEN!?¤#!!!???/)"Q/!!#!!=#???!!!??¤!)=#!!(%)
VAR ÄR PROBLEMATISERANDET AV HETEROSEXUALITET SOM NORM!? VAR ÄR DE KONKRETA BEVISEN FÖR HUR HETEROSEXUALITETEN ÄR ETT HISTORISKT SPECIFIKT OCH TIDSBUNDET SÄTT ATT ORGANISERA SIN SEXUALITET PÅ!? OCH FRAMFÖRALLT; VAR TOG MIN RÄTT ATT BESTÄLLA VILKEN LITTERATUR SOM HELST VÄGEN!?!?!?VA!?VA!?VA!??!?!?!?

I min ilska över förlusten av queerteoretiska argument som dragits undan från mig som julklappen på julaftonsmorgon växte en konspirationsteori fram. Tänk om det är någon på Adlibris som utnämnt sig själv att agera censurfilter och ersätter böcker som han/hon/hen anser vara moraliskt förkastliga? Tänk om Adlibris själva ser det som en del i sin verksamhet att ha ett frihetligt utbud officiellt sett men väl i slutändan kapar av beställningarna utefter en (heterosexistisk) moralistisk mall!??!
Om så är fallet, då kan man verkligen undra vad för slags moralistiskt mall det skulle handla om när en avhandling om djursex och homosexualitet passerar men en kritik av heterosexualiteten inte gör det.


Och när vi ändå är inte på området "Män och Djur":
Lantz i P1 har, i samband med Jan Guillous kritiska åsikter om vårdnadsbidraget där han liknar människans val av partner med kronhjortens val av partner, myntat begreppen "Viltfeminismen". En härlig blandning av gammal hederlig biologism och heteronormativitet!
   En självklar fråga i det här sammanhanget är hur det fantastiska citatet "Män är djur!" hanteras i vildfeministiska sammanhang. Så länge Jan filar på utformningen av argument (dvs att vi skippar allt snack om kronhjortar) och gnuggar bort den där tröttsamma heteronormativitetet så är jag lätt på den feministiska safarin. Äntligen kanske vi även kan få in ett tydligt normkritiskt OCH djuretiskt perspektiv i feminismen och spränga humanismens ARTistiska ramar!
   Sjukt otippat bara att en person som är känd för att ha punkterat älgars lungsystem i prime time tv skulle stå bakom initiativet. Det är lika otippat som att Adlbiris vägrar skicka ut kritik av heterosexualitet men glatt packeterar avhandlingar om djursex. Och det är ungefär lika mycket upp-och-nedvända-världen som när det är feminister på Roks som stenas för att de gör liknelser mellan män och djur, när det egentligen är biologister och särartstokar som reproducerar dem föreställningarna dagligen.

Vi ska (hån)skratta åt materian. Eller snarare: vi ska skratta åt diskursen som installerar idén om materian som något fördiskursivt, som får oss att tro att materian är en orsak och inte en effekt.

Och så slog det mig; "Jag kan jucka mot mina möbler (om jag vill) för jag betalar min hyra i tid VARJE månad ÅRET OM."

Samtidigt blev jag lättad över vetskapen om att jag faktiskt inte tagit en enda krona i studielån. Jag menar vad hjälper upplysningen om att jag kan jucka mot mina möbler så länge jag betalar hyran i tid när jag ändå läser om saker som garanterat INTE kommer ge mig en fast inkomst men garanterat en totalt sönderdekonstruerad (världs)(själv)bild.

Och så hade jag helt plötsligt blivit positivist och logiker och diskursen om materian som något fördiskursivt återinstallerades i den nya gamla världen där 1+1 FAKTISKT BLIR 2 och där könsskillnad ses som "THE NEW SHIT!".

(Skit i språkdräkten och pretentionerna i fortsättningen Johan du talar i tungor!)

"You´ve done "The Official Lesbian Test":

"You're a PORTIA (de Rossi). Sure, you're a lesbian, but no one would know it unless they saw you kissing a girl on the news."

Det tog en hel dag men nu har jag en någorlunda bra överblick över min framtid:

- C-uppsats i genusvetenskap
- Distanskursen "Perspektiv på queer/sexualitet i skolan" från Umeå Universitet
- Helgkneg
- Queerpedagogikstudiecirkel
- Queerfeministisk cyberpunkvideokvällar
- VB/EuroPride 2008-planering
- Träffa vänner i Malmö
- Innebandy-korpen

På min teori och metod-kurs som jag avslutade för några veckor sen fick vi lära oss att koda text, eller mer precist intervjuer. Boken som vi hade som underlag hette Intervjumetodik. (Läs den inte, på allvar. Jag grät mig själv tills sömns minst två gånger under tentaveckan och kan ha skrikit något om att "Alla på bokförlaget Studentlitteratur borde interneras!" i sömnen. )
   Vad man lärde sig därifrån som är bra är hur man kan utifrån ett råmaterial få fram slutsatser. Detta ska man göra genom att se på generella mönster i texten. Om man skulle testa detta på min fint ihopsnickrade höstlista här ovan så är väl det första stickordet jag kan komma på "inskränkthet" men också "anomali". Att använda "anomali" kanske ter sig lite motsägelsefullt när det gäller att hitta generella mönster men eftersom jag skullle vilja benämna mig som en slav under poststrukturalismen så menar jag att att även inte hitta ett mönster är ett mönster vilket omvandlar ordet "anomali":s semantiska innebörd. Därför kan jag i förlängningen påstå att vilket ord kan betyda vad som helst, om jag vill. (Ja, det räknas som vetenskap!)

Den anomali som jag tänker på är den sista punkten "Innebandy-korpen". Det queera läckaget med mitt innebandyteam (yepp, jag kan säga MITT nu och ja, vi är ett team) är att vi till skillnad från de andra Korpenlagen, som bara har matchande tröja och shorts, även har matchande strumpor. Som ett ytterliggare queert läckage tänker jag förslå att vi istället för "Kom igen nu gubbar!" ska skrika "Kom igen nu bögjävlar!". Då får vi in både subversiva performativa handlingar för att tala Butlerska genom att avnaturalisera homofoba stämningar i maskulina sportsammanhang plus att det förvirrar motståndarna så mycket att mitt lags målchanser ökar, vilket behövs om jag ska uttrycka mig milt.

"För Wittig tjänar könets binära inskräkning reproduktiva syften i ett tvingande heterosexuellt system; emellanåt hävdar hon att den tvingande heterosexualitetens detronisering kommer att medföra att den från könets bojor befriade "personen" blir verkligt mänsklig. I andra sammanhang för hon fram tanken att ett ymnigt och expanderande icke-fallogocentriskt erotiskt system kommer att upplösa illusionerna om kön, genus och identitet. Andra textställen tycks framställa "den lesbiska kvinnan" som ett tredje genus, som ser ut att kunna överskrida den binära inskränkningen av könet som det tvingande heterosexuella systemet påbjuder. I sitt försvar för det "kognitiva subjektet" tycks Wittig inte ha någon metafysisk invändning mot hegemoniska former av beteckning eller representation; med sjävbestämmmandet som attribut framstår subjeketet som det existentiella valets aktör, återupprättad under beteckningen lesbisk: "de individuella subjektens ankomst förutsätter att könskategorierna förintas...det lesbiska projektet är det enda jag känner till som överskrider könskategorierna."

- GT s. 71

Jag älskar när feminister sätter den intellektuella ribban och därigenom indirekt ställer krav, speciellt om de är lesbianer! Om det inte vore för min asexualitet så skulle jag utan tvekan benämna det här citatet som en radikalfeministisk orgasm för min del. Jag har ju grunnat mycket på det där med hur och vad jag ska beteckna mig själv eftersom min åtrå inte är klassiskt riktad mot en annan människa (än mindre mot motsatt kön) utan där jag tänder på själva genusvetenskapen i sig. På frågan för några år sen svarade en vän att jag skulle kalla mig för "jämställdhetsrunkare" vilket jag snabbt anammade, framförallt för att det lät så komiskt grabbigt. Men efter att ha läst 60 poäng genusvetenskap och lärt mig att jämställdhetspolitiken i grunden alltid är mer eller mindre heteronormativ har jag kommit till ett vägskäl. Varken "asexuell" eller "genuskadad" lycka fånga in den form av erotiska spänning som skapas i mitt möte med min genuslitteratur som jag  väljer att läsa som godnattsagor.

Det är ju helt klart någon form av fetisch om vi följer bokstavsdefinitionen på Wikipedia.org:

"Sexuell fetischism innebär sexuell åtrå av ett föremål eller en kroppsdel som normalt inte uppfattas som upphetsande, och har i strikt mening inte med identifikation med föremålet eller rollekar att göra. Det är klassat som en parafili i de internationella handböckerna för psykiatrisk diagnos, DSM-IV och ICD-10. För att betraktas som en parafili måste fetischen vara en nödvändig förutsättning för sexuell upphetsning. Fetischism betraktas som en mild psykisk avvikelse, eftersom endast den enskilde själv påverkas direkt av den."

Lägg märke till hur "fetischism betraktas som en mild psykisk avvikelse" som ju i det här fallet faktiskt lyckas fånga upp min genusskadighet på ett bra sett. Huruvida denna pysiska avvikelse endast påverkas av den enskilde direkt är i och för sig nog inget som jag håller med om. Ända sen min lockelse till genuslitteratur började har hela min omgivning, framförallt min familj, förvandlats till en enda stor interaktiv etnologisk fältstudie redo att dissikeras in i minst lilla (genus)detalj.
Kanske får jag nöja mig med det här som försök att ringa in min avvikande åtrå. Derrida skrattar väl en rakt upp i ansiktet just nu i och med att jag ens försöker.

Efter att ha simultan-facebook:at över telefon med varandra och sett på ett filmklipp där några japanska män försöker hoppa genom klossar utan att hamna i en vattengrop kom Jessica (syrran) och jag in på gamla grundskolekompisar. Vi hittade båda två ett hemskt mönster kring vilka personer vi valt att umgås med, nämligen "Översittar-fjortisen" som försöker spela vuxen.

Första exemplet:

"Johan, vin är livet."

Här kan vi se en manifestation kring hur vuxet man har börjat bete sig där vindrickande är en markör för mognad. Där det till och med gått så långt att "vin är livet.". Jag visste visserligen från början att personen i fråga löpte stor risk att bli vintantsalkis som smuttar lite för stora smuttar lite för ofta men att komma och försöka iscensätta det vid 18-års ålder? Jag vet inte riktigt..frågar du mig så menar jag att man är dömd att reduceras till ett Maria Pol-offer ända tills man fyllt 27.

För Jessica började det med en dåvarande rid"kompis" som precis skaffat sig en pojkvän och ville manifestera hur hon lyckats ta ett steg upp på vuxenhetstrappan (något som vittnar om vilka ytterliggare vidriga konsekvenser den obligatoriska heterosexualiteten kan få för tjejsgruppsdynamiken-från-helvetet);

"Jessica, efter hästarna kommer killarna."

Här ville rid"kompisen" alltså visa på hur det finns en uppdelning mellan hästar och killar, manifestera hur hon satt inne på en erfarenhet som Jessica inte gjorde (att ha en pojkvän) och hur relationer med killar är mer värt än relationer med hästar.
(Här vill jag också uppmärksamma er på det queera läckaget där en del i processen att göra sig till flicka för att sen gå vidare till och bli kvinna inte bara innefattar en obligatorisk heterosexualiatet , dvs för att räknas som en riktig flicka måste man ha relationer med män, utan att det även innefattar relationer med hästar.)

Nästa citat är vid det här laget en klassiker i översitteri, tydligt kopplad till tjejgruppsdynamiken-från-helvetet:

"Jessica, du är den enda i klassen som inte har fått bröst."

Det här citatet kan kanske vid en första anblick framstå som ett simpelt konstaterande; "Det finns en i klassen som inte har fått bröst än, och det är du."
Men nej.

Och så det sista citatet, som fortfarande får det att svida till lite i hjärtat på en när man kommer och tänka på det:

"Johan, jag har ringt VARENDA EN i hela Enskede. Asså jag skämtar inte, ALLA är bortresta på typ solsemester på Öland. Har du lust att hitta på nått?"

Det här citatet har kanske inte har så mycket med en påstådd vuxenhet att göra, det var mest bara jävligt taskigt sagt.

Som du kanske har märkt tycker jag om alla former av fyndigheter. Jag tror till och med att jag vid ett tillfälle uttryckt det som; "Om det inte är fyndigt, är det inte värt att läsa." för min litteraturvetarvän Kristofer varvid hans öron bokstavligt talat fälldes inåt.
Hur som helst, det finns en (genus)fyndighet med denna bloggs namn som jag upptäckt är helt ofrivillig från min sida.

Den fantastiska amerikanska feministen och filosofen Judith Butler har förklarat hur det kommer sig att vissa framstår som normala och varför vissa framstår som onormala genom sitt begrepp "Den heterosexuella matrisen" på bla följande sätt i sin banbrytande bok Gender Trouble:

"'Begripliga genus' är de som upprättar och upprätthåller en viss koherens och kontinuitet mellan kön, genus begär och sexuellt beteende. Med andra ord är diskontinuitetens och inkoherensens spektra, som endast är tänkbar i relation till rådande normer för kontinuitet och koherens, alltid såväl förbjudna som skapade av just de lagar som försöker etablera kausala och expressiva förbindelser mellan biologiskt kön, kulturellt konstituerat genus, och bådaderas 'uttryck' eller 'verkan' när det sexuella begäret yttrar sig i sexuella handlingar."

- Gender Trouble s. 68-69

i ett annat sammhang förklarar hon också:

"Hot mot heterosexualiteten blir således hot mot genus självt. Att den heterosexuella matrisen påverkar konstruktionen av genus framgår inte enbart av Freuds text utan även av de kulturella former av liv som har absorberat denna matris och hyser vanliga former av genusängslan. Rädslan inför homosexuellt begär kan sålunda få en kvinna att känna skräck för att hon håller på att förlora sin femininitet, för att hon inte är en kvinna, för att hon inte längre är en riktig kvinna, för att även om hon inte riktigt är en man så liknar hon en och är således monstruös. På liknande sätt kan fasan inför homosexuellt begär få en man att fasa för att uppfattas som feminin, femininiserad, för att inte längre riktigt vara man, för att vara en "misslyckad" man eller för att i någon mening vara en monstruös eller abjektiv varelse."

- Könet Brinner s. 172

och i ytterliggare ett sammanhang:

"Homofobi verkar ofta genom att man tillskriver homosexuella ett skadat, misslyckat eller på något annat sätt abjektivt genus, det vill säga att man kallar bögar för "feminina" eller kallar lesbiska "maskulina". Den homofoba skräcken inför homosexuella handlingar är inte sällan en fasa inför att förlora sitt "riktiga" genus ('att inte längre vara en verklig eller riktig man' eller 'att inte längre vara en verklig eller riktig kvinna').

- Könet Brinner s. 120

Kort sagt; Det hon nämner här är att det finns två positioner till buds i denna värld, antingen är du "kvinna" eller så är du "man". Om man inte lever upp till köns och sexualitetsnormer för hur en "kvinna" respektive "man" ska vara får man (SIC!) ett SKADAT GENUS.

HEJ, HALLÅ FYNDIGHET DÄR ÄR DU!
DET ÄR JU PRECIS VAD JAG ÄR!
GENUSKADAD!

Om Butler menar att det finns en obligatorisk koppling mellan kön, genus och begär; alltså att du ska ha viss en kropp (som kodas antingen manlig eller kvinnlig) som stämmer överens med ditt genus (femininint eller maskulint) och sen ha ett begär riktat till det motsatta ditt eget för att inneha ett fullständigt genus (i dess vidaste bemärkelse) för att framstå som mänsklig, borde man inte då kunna dra slutsatsen att även kategorin "frånvaro av genuskompetens" borde vara med i denna obligatoriska ordning.
Mer precist; för att framstå som begriplig och/eller mänsklig måste det finnas en obligatorisk ordning mellan ditt kön (som kodas antingen manligt, kvinnligt), ditt genus (maskulint eller feminint), ditt begär och en FRÅNVARO AV GENUSKOMPETENS.

Kommer du nu ihåg Marcus Birros anklagelse varifrån jag fått idén till bloggens namn? På frågan; "Vem vill du ska hålla sig borta från dina texter?" svarade han:

"Alla genusskadade kulturrecensenter som läser texter som stalinisterna förr läste partiprogram. Där det bara finns en rätt lära och där allt ska silas genom samma jävla filter."

Som jag ser det finns det två tolkningar av detta citat varav det ena är mest troligt. Du kan dels tolka det som att Marcus Birro menar att alla kulturjournalister som antingen är homo, bisexuella eller transpersoner "läser texter som stalinisterna förr läste partiprogram. Där det bara finns en rätt lära och där allt ska silas genom samma jävla filter." eller så kan man tolka citatet som en nystartad, vi kan kalla den för en Marcus Birro:sk, epok där för att du ska hamna inom ramen för det mänskliga, för att du ska vara begriplig i samhället, så ska du ha undvikit all form av genuskompetens, SPECIELLT om du är kulturjournalist.

Detta väcker ju en mängd nya frågor på ett personligt plan;

Hur genuskadad är jag? Finns det grader av "genuskadighet"? Och går de i sådana fall att mäta dessa skador med t.ex X antal poäng genusvetenskap du har läst? Om jag och Marcus Birro skulle äta middag tillsammans hur skulle det se ut? Hur pass obegriplig är jag egentligen? Varför hånglar Barbie upp Batman i jämställdhetsmaterial jag beställt från Myndigheten för Skolutveckling till min C-uppsats? Behöver jag äta nu? Märks det att jag är i slutet av en tentafas? osv.

Bland medelklassneuroser, könskrig och ur spillrorna av ett CSN-beroende kan vilka idéer som helst flyta upp till ytan och ja, nått måste man ju uttnyttja sina surt införskaffade högskolepoäng till:

Utgångspunkten i denna form av stalking grundat på genusteori är att samtliga identiteter är socialt konstruerade och flytande vilket betyder att du kan få vem som helst, hur som helst så länge du lägger manken till och följer manifestets tre grundpelare (BRA VA!?):

Pelare nr. 1
Grundläggande Google- respektive Eniro.se-kompetens, samt hur dessa kan/bör utnyttjas i ett (queerfeministiskt)stalkingsyfte. Kartfunktionen på bägge sidorna ska här inte underskattas, tvärtom, användas flitigt.

Pelare nr. 2
Examina i den "Genusvetenskapliga raggningsmetoden".
Här är två saker av yttersta vikt:

a) Den mest centrala principen är här att ALLTID benämna dem du stalkar för ditt/dina "stalkingSUBJEKT".

b) En vedertagen raggningsreplik i detta sammanhang är "Vi måste problematisera din heterosexualitet." i de fall ens stalkingsubjekt skulle påstå sig vara hetero. (Ur empirisk synpunkt har denna raggningsreplik visat sig fungera väldigt dåligt, men av nostalgiska skäl har vi valt att spara den.)
Om stalkingsubjeketet ställer sig skeptisk till att queeras till följer du upp med repliken: "Låt oss börja med din barndom, där finns alltid en massa queera läckage att hitta." Även om så inte är fallet är vår tids föreställningar kring sexualitet så pass indränkta i pappa Freuds psykoanalys att vi väldigt lätt ändå kan få stalkingsubjeketet att intala sig att "Jo, nu när du säger det, jag hade nog för lite kontakt med min mamma." eller eftersom psykoanalytiska analyser är så sjukt godtyckliga; "Jo, nu när du säger det, jag hade nog FÖR MYCKET kontakt med min mamma."

Pelare nr. 3
Goda kunskaper om hur man kan utnyttja sitt medelklassarv för att åtminstone utåt sett upprätta illusionen av att man skulle vara helt "normal".

Lycka till nu!
"May the queer force be with you"!