genusskadad

Men det visste ni säkert redan.

Jag har inte riktigt återhämtat mig från min första-gången-någonsin-som-jag-dricker-Cava-bakfylla sen i söndags. Jag skyller allt på bögen på Södermalm med värmeslingor i hela sin lägenhet. Själv har jag en oisolerad källargång drygt tio centimeter under mitt golv, så jag tycker att jag helt klart var värd Cava:n, men bakfyllan borde jag få ha sluppit.

Ett extra gott nytt år till alla intersexuella därute tror jag behövs eftersom man utifrån mitt analyserade av  jämställdhetsmaterialet "Hur är det ställt? Tack Ojämt" producerat av Mynidgheten för Skolutveckling kan konstatera att på ett genusteoretiskt plan, får det samma intersexraderande konsekvenser som den pågående hanteringar av intersexuella som sker i samhället i stort när man från en socialkonstruktiviskt förståelse av kön hoppar över till att endast erkänna kvinnor/män/flickor/pojkar och på så sätt befäster en binär genusförståelse.

Det är 48 timmar kvar till min deadline för uppsats och jag har cirkus fem sidor text kvar att producera.

Idag har jag ätit chips.

Jag gör ett aktiv val och väljer att spara de sista åttio flisorna chips som finns kvar i chipspåsen och häller i dem i en plastpåse och gör en knut för jag vet hur tacksam jag kommer vara dagen efter mitt i bakfylleångesten (plus uppsatsångesten).

Sån är jag. En sån som unnar mig det lilla extra i vardagen.

Gott nytt år mina vänner och alla fantastiska människor som jag inte har träffat!

Efter att ha skrivit ihop en kort och koncis inköpslista och mentalt förberett sig för julhelvetet, åkt in tillsammans med min vän Ote och handlat klart konstaterade jag: "Det är som att min kropp bokstavligt talat förskjuter mina ambitioner att kunna se." efter att ha kännt hur min ena nya lins sågat sig igenom min hornhinneväggen sakta men säkert under fem timmars koncentrerad tid. Under dessa fem timmar han en hel del och ingenting ske.
   När vi var inne på Åhléns City var jag nära på att skrika: "Jag vill inte vara en del av detta kapitalistiska maskineri!" men stod tillslut likväl framme vid kasse och halvskrek stressigt till kassörskan: "Vänta lite, jag har ett medlemskort här någonstans också!". De resterande timmarna försökte vi leta efter en passande herrskjorta till henoms partner utan framgång, alla butiker vi trodde skulle kunna ha det hen sökte efter saknade en herravdelning. Det fanns typ inte en enda i hela Gallerian något som fick mig att spontant utbrista av glädje:

"För guds skull Ote! Det är som att Tomten har gett oss ett matriarkat i julklapp!"

Nämen usch vilka deppiga inlägg de två senaste varit, passar ju inte alls den uppåt och framåt livscoach/jämställdhetskonsult mitt öde att iscensätta på heltid är. Eller hur var det nu? Var det så att  Mia Törnblom och liknande är de som ska vara livscoacher, de som frossar på den brist av självkänsla vi 80-talister har på grund av indränkningen av nyliberalism kallad vår barndom och hur vi omformulerar vårt självhat på CV:t till; "ett rejält 'go'!"? Blandar alltid ihop det där.
   På mitt jobb inför julen har jag de senaste veckorna packat upp x antal "Mera självkänsla" av Mia Törnblom inför julhandeln. Förutom att jag har tänkt ganska mycket på titeln på boken (Räckte det inte med den självkänsla som jag skulle fått av första boken? Måste jag läsa böckerna kronologisk för att få valuta för pengarna eller kan jag hoppa direkt på "Mera självkänsla"? När går självkänsla över till självgodhet egentligen? Och var hamnar självhat i denna egotripp?) tänker jag att om Mia Törnblom agerar livscoach så kanske jag som framtida genusvetare kan agera dödscoach. Lite så "Good cop, Bad cop".
   Mia kör på blonderat hår, en beige och  ribbad yllekofta med hög krage samt en självkänsla utan gränser och själv kör jag på 80 högeskolepoäng i genusvetenskap och en feministisk dekonstruktion. Mia menar optimistiskt att glaset är halvfullt medan jag menar att glaset är en diskursiv produktion och social konstruktion utan en essentiell mening med inbyggt feminitetsförakt och manlig överordning osv.

Som en ren bonus av dessa funderingar föll plöstligt en stor del av min identitet på plats. Klart att jag inte har haft tid med relationer med män: JAG ÄR JU DEN VITA, HETEROSEXUELLA, MEDELKLASSKÄRRIÄRSKVINNAN! Äntligen slipper jag problematisera vem som ur ett västerländskt kvinnoemancipatoriskt perspektiv ska ta över hemmasysslorna när den vita medelklasskvinnan slänger av sig köks/städförklädet och kastar sig ut på arbetsmarknaden. Eller?
   Hur somhelst, svar: Ja! Reella jämställdhetspolitiska mål ÄR ett hinder för heterosexuell tvåsamhet, här ska njutas av singellivets frukter! Jag har redan börjat forma min kropp inför "Beach 2008", utan parnormativa intentioner. För vid det laget borde jag  ha hunnit läst ut båda Mia Törnbloms böcker. Och kanske en tredje som rent logiskt borde tituleras "Ännu mera självkänsla!" en bok som förhoppningsvis då är genomsyrad av ett genusvetenskapligt dödscoach perspektiv.

Livet.

Döden.

The circle of life!

Ambitioner (transcendens) är patriarkalt.

Apati (immanens) är revolutionärt.

För i sådana fall kan jag sova med gott samvete ikväll och resten av mitt liv.

Ska vi säga så då Simone?

va???va???va???

Att formulera sig akademiskt är att ha smakat på verkligheten, förskjutit den och sen försökt omformulera den genom medelklasskoder. Om jag skulle formulera mitt tillstånd just nu så skulle det vara något i stil med:

De diskursiva fält som tillsammans konstituerar det psyket jag kallar för "mitt" "Jag" är ett enda stort koncentrat av ontologiska chocker.

Dagens höjdpunkt blev en dusch. En stund till att skratta min egen självkritik i ansiktet. Om nån kommenterar/kritiserar uppsatsen får jag väl skylla på för lite mat/sömn på grund av en konstig variant av vinterkräksjuka och poststrukturalistisk förvirring av för många högskolepoäng.
Nu är jag varm ända in i ryggmärgen och frälsningspinnen lämnar jag över till någon annan mer pedagogisk person. Jämställdhetsevangelisterna kanske? Dessa trogna och inspirerande statsfeminister som tvingar sossemaskuliniteten att ständigt förhålla sig till begreppet "jämställdhet" vare sig det är i en plan för antidiskriminering på arbetesplatser, utformandet av högskolekurser eller i Läroplanen för det Obligatoriska Skolväsendet. Synd bara att de har noll sexualitetsanalys vilket leder till att deras arbete får heteronormativa, transexkluderande och intersexraderande konsekvenser.

Kort kan mitt tillstånd sammanfattas i ett enda sms skickat till en vän:

"Jag ringer dig nu, om inte jag får prata ut om denna delkurs från helvetet så kommer jag förvandlas till det vassaste rakbladet i självmordskittet snabbare än CSN hinner ropa: AVSLAG!!"

Om det är sant vad en av mina favvo kommunistkompisar säger, att tid är en borgerlig uppfinning, så kanske förkylning är Patriarkatets påfund för att hålla oss "kvinnor" och HBT-personer i schack. Här skulle jag exempelvis kunna göra en vulgärläsning av Foucaults begrepp "Biopolitik", hur kroppar och makt hör samman och hur kroppar (re)producerar makt och hur Patriarkatet nu satt sig både i min näsa, min hals och på mina kräkreflexer och hindrar mig från att skriva färdigt min genusuppsats, men jag skippar det och snyter näsan istället. Kanske ringer jag min syrra också och beklagar mig och konstruerar på så sätt ett feministiskt systerskap.

"Det gäller att strö ut revolutionen i små doser" är mitt nya livsnarrativ. Jag omhuldar "Den lilla människan".