genusskadad

"Har införskaffat ett gameboy, fått en gym-instruktör som menar att "det finns hopp" om min kropp, igår fick jag fem yatzy under en och samma spelomgång och nu senast en hångeldate som bör av stapeln imorrn klockan 17.00 vid Stortorget!

   Gyminstruktören visade sig vara en muskelbjörn vid namn Mattias och han började med att föreslå att vi skulle slå oss ner i soffan som fanns i gymmet. Med ena foten uppdragen i soffan och huvudet villandes i ena handflatan satte han sig i en avslappnad ”Jag-vill-veta-hur-du-tänker-kring-din-kropp,-träning-och-framtid-pose”. Själv förvandlades jag till en blyg liten skolflicka som hade en dålig relation till sin kropp. Men jag lyckades intervallvis ta mig ur det och framstå som någorlunda sund. Han var saklig och jag lyckades få oss att jämföra handleder. Hans ena handled var som båda mina x3. Han var till och med lite socialkonstruktivistisk när han sa: 'Visserligen spelar gener in lite men det handlar ju också om att jag har tränat hela mitt liv till skillnad från dig och därför har min benstomme växt till sig extra mycket.'!" Och mina tankar for iväg till Connells teoretiserande kring "kroppsreflekterande praktiker".

Strategies from up North

The leaders “from above” have gotten to many reports of discrimination in the Reno Sheriff´s Departmenten Squad” and tries to once and for all make it a workplace free from harassments. To make this happen they´ve hired nordic queerfeminist strategist from Sweden,“Ingar Sandström”, who comes to town and takes on the Reno Sherrifs Department Squad!

   She/he offers the department an antioppresive workplace where ideas of individual freedom and possibilities is assured to become a reality. This has some unsuspected consequences, not just for the squad itself but also for the rest of the citizens in Reno.

   At first “Mr./Ms. Sandström” thinks it´s a dead end trying to save the officers from racial, sexist, and heteronormative discrimination. The squads internal talk about Jim Dangle:s “faggot ways”, black peoples genetic habbit of starting a fight, jewconspiracys stopping the department from getting their popcorn machine and so on is hailing as usual. But bit by bit “Mr./Ms. Sandström” succeeds in enlightening the force about the true horrors of their everday life and how to change it for the better.

   The following descriptions consists of some of the methods “Mr./Ms. Sandström” uses that escalate and at the end chrashes. What once was a police squad that at least thought they where doing their job right soon turns into what you would only call a “cult”.

The Feminist Bootcamp and the Return of the White and Pink Officers Outfits

“Mr./Ms. Sandström” starts by guiding the force through a brief but hardcore trip of the ideas of feminism. All the way from womens right to vote, issues concerning men´s sexualized violence against women and half-the salery issues to todays thoughts about heterosexuality as a norm and societys neglection of the black, lesbian, crippled, workling class women´s experiences. The first concrete way of making diffrence in the everday lives of the officers, “Mr./Ms. Sandström” re-uses the white and pink outifts the squads been using before. But since the color white symbolises the white man´s opression over the rest of the people “Mr./Ms. Sandström” decides to change the colours from white/pink to black/pink where the black colour stands for black voices and the pink for queer voices finally getting heard in Reno.

Raineesha´s Hood

There´s a change in leadership in the force. Even though Dangle is “the only gay in the village” in the police force and therefore should be in a position of power (leutanent) he´s not the only one who´s opressed. And most importantly; he´s not the one who´s the most oppressed in the squad, RaineeshaWilliams is. Therefore Raineesha get´s the leutanent position and gets hybris. Of course Raineesha couldn´t be more satisfied with the situation now that her “love-slapping-the-men-techniques” suddenly gets legitimate:

“Guess who´s got the keys to the candy storage now, huh!?”

“Guess who´s gonna crack som “old friends” nuts now, huh!?”

“That´s right! Miss Raineesha Williams! Holla´! Hah!”

Trudy as a Radical Feminist

Since Trudy always has been the insecure and bullied one, not the least by men, she gets real attached to the ideas of radical feminism, a way of finally get the feeling of being a part of a community, a community spelled “sisterhood”. At first she almost falls in love with “Mr./Ms. Sandström” but is informed by “Mr./Ms. Sandström” hemself that desire to a person who passes as a dude is only the way of patriarchal structures to lure her in line unless you´re a homosexual- or transman. Of course Trudy is enlightened by this real fast and instead she shaves her head and lets the bushes under her arms grow a bit more than usual (quite the opposite to her transformation during the time she met officer Dwayne Hernandez). Since she now knows that mens violence aganist women is the single most important question she starts out by avengening all of the men in the past who in some way have been bad to her. She starts out with Dangle, and works here way through Reno.

Mitt bland alla min ”borde:n” är en sak klar. Det räcker inte med att födas till den här världen, du måste självförverkliga dig själv också. Med andra ord:

   ”Man föds inte till en framgångsrik samhällsmedlem med tjugofemtusen och uppåt i månadslön, man blir det.”. Det är 2000-talets nyliberala optimism om att allt är möjligt bara du lägger manken till, där premissen är att du faktiskt borde känna ett behov av att åstadkomma något med ditt liv.

   Självklart är det inget fel med ambitioner, men problem uppstår när dem ambitionerna blir så fruktansvärt individcentrerade/fixerade. För risken lurar alltid bakom hörnet att man då blir den där som sitter i morgonsofforna på tv och säger saker i stil med:

”Du nämnde ordet ’makt’ där, kan du förklara det ordet för mig för jag förstår inte vad det betyder.”

eller:

”Förlåt, vad sa du för något? Sa du något om ”solidaritet”? Jag hörde inte vad du sa för jag försöker få ihop mitt livspussel.”

Som min vän Maria en gång sagt: ”Varför måste man hela tiden ha en j-vla massa ambitioner med sitt liv! Tänk om man inte har några ambitioner? Vad händer då?”

I mitt fall har det lett till att jag på en lördagskväll försöker ta igen fem veckors studier med en chipspåse i ena handen och kursboken ”Metodpraktikan - Konsten att Studera Samhälle, Individ och Marknad” i den andra.

Ljuset i mörkret för min del ikväll är väl att det än så länge inte har gått så pass långt som till kombinationen Guldnougat och fosterställning.

Det känns oroväckande tomt i lägenheten sen min kombo Naomi flyttade till Kanada imorse. Det ekar från och med nu när man pratar i lägenheten.

   Kommer sakna crip theory/genus/queer-diskussionerna som slutade med att vi försökte förklara hur vår lägenhet interpellerade oss som limbosubjekt då enda platsen att hänga upp våra tvättade kläder på var i dörrkarmen mellan köket och hallen. Eller varje gång Naomi fick träningshybris och behövde intalas att det är "onaturligt" och "onormalt" för kroppen att utsättas fär träning varje dag, varpå hon kontrade med något i stil med:

”För lite träning kan ge benhinneinflammation. Men såna sjuka och onaturliga tillstånd förespråkar väl du din queera jävel. Så då kan ju du sitta där med din benhinneinflammation och känna dig subversiv, gör det.”

Med tanke på hur många och bra och nyttiga saker jag fick gjort igår kan idag inte bli något annat än en blek kopia av gårdagen. Så det enda jag kan göra idag är att förtränga nuet, fortsätta känna mig fantastiskt nöjd över mig själv och mina initiativtaganden samt lista dem för allmän beskådan (Hej ni fyra fantastiska personer som läser min blogg!):

1. Jag bestämde mig för att gå upp extra tidigt eftersom jag natten till igår upptäckte att en av mina kurslitteraturböcker äntligen blivit tillgänglig på ett bibliotek (samtliga ex i södra Sverige har varit utlånade sen kursstarten). Så klockan 9.00 stod jag utanför bilioteksportarna tillsammans med 25 andra personer och lyckas komma in först och få tag på det enda lediga ex:et!

2. Jag fyllde i CSN-blanketter för studiebidrag!

3. Jag ringde ett samtal och frågade om utformande av en faktura till en artikel jag skrev för nästan ett halvår sen. Skrev ihop fakturan, skickade fakturan!

7. Sist men inte minst , och det är här som blogginlägget blir genusvetenskapligt relevant vilket ju är ett kriterie för alla mina blogginlägg, stöttade jag min vän Kristofer med orden; "

Du är en stark och självständig kvinna Kristofer, vi behöver inte män. Glöm inte att det lesbiska kontinuumet alltid finns där för dig!"!

"Han kan alla namnen på kvinnorna med väskorna, det är ju det som är så sjukt jävla äckligt!" (Min syster om Martin Timells arbetsinsats i Deal or no Deal)

Naomi replikerar: "Vore det inte ännu äckligare om han bara tilltalade dem som siffrorna på deras väskor?"

Gårdagen började med att jag drömde om att någon ropade "Johan?" och "Bögen?" om vartannat. Jag upptäckte tillslut att det inte alls var en dröm utan min kombo Naomi som blivit rastlös på morgonkvisten och försökte väcka mig. Dagsplanen var nämligen att vi skulle utnyttja våra nya Friskis och Svettis-kort och bada inne i stan, vilket vi också så småningom gjorde. När Naomi doppat huvudet under vatten ytan, kommit upp igen och dragit sitt blonda hår bakåt skrattade vi tillsammans åt att hon såg ut som Maria Abrahamsson. Det var kul fram tills att Naomi började leka att hon var Maria Abrahamssons fallos genom att börja slå mig i huvudet med en snabelformad flytkudde. Hela situationen blev plötsligt så obehaglig att jag var tvungen att gå upp ur bassängen och försöka svälja tillbaka några kväljningar.

(En brasklapp i sammanhanget: Det kan ha varit så att mina kväljningar inte nödvändigtvis berodde på situationen som uppstod utan att jag råkat svälja lite av den enorma mängden barnkiss som förlorat sin gula färg av den enorma mängden klor i bassängen.)

Att ironisera över heterosexualitetens hegemoniska status på ett samhälleligt plan visade sig vara en dålig raggningsstrategi. Inte minst då jag passerar som kille och raggningssubjektet ifråga visade sig vara en heterosexuell man. Återigen ett svidande nederlag för "Den genusvetenskapliga raggningsmetoden" med andra ord.
I ett samtal någon dag senare konstaterade jag tillsammans med min vän Jonah att det helt klart räknas som falsk marknadsföring att som heterosexuell kille på ett ograbbigt sätt skratta och le tillsammans med en i en hel kväll, jobba som assistent inom äldrevården och dessutom gå på regelbundna syjunteträffar varje torsdag. Queera läckage i all sin ära, men lever vi i ett heteropatriarkat så lever vi i ett heteropatriarkat, då borde man också försöka jobba lite på sina genusmarkörer lite mer och inte skicka felaktiga signaler när man är lika lite queer som hur mina raggningsförsök är sällsynta.
I ett heteropatriarkat där risken att knackas ständigt är närvarande finns det inte tid att till att ragga långsamt, det krävs en effektivisering. (Vilket kanske också kan förklara bögar och bi-killars extrema precisiering av (sexuell) smak?) Vad sägs om att utnämna queera raggnings(o)möjligheter som en viktig sexualpolitisk fråga? Målet är varken mer eller mindre radikalt än att jag börjar få lyckas med mina raggningsförsök. Som ni ser så är jag ju till och med så desperat att jag tar till (och kanske även exploaterar?) bögknackningsargument för att få igenom min sak. Eventuellt att jag kan nöja mig med att Arbetsförmedlingen eller dylikt ger gratis kurser i ?Gaydar-skills? så köttmarknaden blir just en köttmarknad och inte en arena av förnedring. Om det inte vore för min asexualitet så tror jag att jag hade kallat det jag känner för ?sexuell frustration?.

Ja ja, det var i alla fall inte på Alla-hjärtans-dag.