Lesbians is the shit och jämställdhetsrunkeri
"För Wittig tjänar könets binära inskräkning reproduktiva syften i ett tvingande heterosexuellt system; emellanåt hävdar hon att den tvingande heterosexualitetens detronisering kommer att medföra att den från könets bojor befriade "personen" blir verkligt mänsklig. I andra sammanhang för hon fram tanken att ett ymnigt och expanderande icke-fallogocentriskt erotiskt system kommer att upplösa illusionerna om kön, genus och identitet. Andra textställen tycks framställa "den lesbiska kvinnan" som ett tredje genus, som ser ut att kunna överskrida den binära inskränkningen av könet som det tvingande heterosexuella systemet påbjuder. I sitt försvar för det "kognitiva subjektet" tycks Wittig inte ha någon metafysisk invändning mot hegemoniska former av beteckning eller representation; med sjävbestämmmandet som attribut framstår subjeketet som det existentiella valets aktör, återupprättad under beteckningen lesbisk: "de individuella subjektens ankomst förutsätter att könskategorierna förintas...det lesbiska projektet är det enda jag känner till som överskrider könskategorierna."
- GT s. 71
Jag älskar när feminister sätter den intellektuella ribban och därigenom indirekt ställer krav, speciellt om de är lesbianer! Om det inte vore för min asexualitet så skulle jag utan tvekan benämna det här citatet som en radikalfeministisk orgasm för min del. Jag har ju grunnat mycket på det där med hur och vad jag ska beteckna mig själv eftersom min åtrå inte är klassiskt riktad mot en annan människa (än mindre mot motsatt kön) utan där jag tänder på själva genusvetenskapen i sig. På frågan för några år sen svarade en vän att jag skulle kalla mig för "jämställdhetsrunkare" vilket jag snabbt anammade, framförallt för att det lät så komiskt grabbigt. Men efter att ha läst 60 poäng genusvetenskap och lärt mig att jämställdhetspolitiken i grunden alltid är mer eller mindre heteronormativ har jag kommit till ett vägskäl. Varken "asexuell" eller "genuskadad" lycka fånga in den form av erotiska spänning som skapas i mitt möte med min genuslitteratur som jag väljer att läsa som godnattsagor.
Det är ju helt klart någon form av fetisch om vi följer bokstavsdefinitionen på Wikipedia.org:
"Sexuell fetischism innebär sexuell åtrå av ett föremål eller en kroppsdel som normalt inte uppfattas som upphetsande, och har i strikt mening inte med identifikation med föremålet eller rollekar att göra. Det är klassat som en parafili i de internationella handböckerna för psykiatrisk diagnos, DSM-IV och ICD-10. För att betraktas som en parafili måste fetischen vara en nödvändig förutsättning för sexuell upphetsning. Fetischism betraktas som en mild psykisk avvikelse, eftersom endast den enskilde själv påverkas direkt av den."
Lägg märke till hur "fetischism betraktas som en mild psykisk avvikelse" som ju i det här fallet faktiskt lyckas fånga upp min genusskadighet på ett bra sett. Huruvida denna pysiska avvikelse endast påverkas av den enskilde direkt är i och för sig nog inget som jag håller med om. Ända sen min lockelse till genuslitteratur började har hela min omgivning, framförallt min familj, förvandlats till en enda stor interaktiv etnologisk fältstudie redo att dissikeras in i minst lilla (genus)detalj.
Kanske får jag nöja mig med det här som försök att ringa in min avvikande åtrå. Derrida skrattar väl en rakt upp i ansiktet just nu i och med att jag ens försöker.
- GT s. 71
Jag älskar när feminister sätter den intellektuella ribban och därigenom indirekt ställer krav, speciellt om de är lesbianer! Om det inte vore för min asexualitet så skulle jag utan tvekan benämna det här citatet som en radikalfeministisk orgasm för min del. Jag har ju grunnat mycket på det där med hur och vad jag ska beteckna mig själv eftersom min åtrå inte är klassiskt riktad mot en annan människa (än mindre mot motsatt kön) utan där jag tänder på själva genusvetenskapen i sig. På frågan för några år sen svarade en vän att jag skulle kalla mig för "jämställdhetsrunkare" vilket jag snabbt anammade, framförallt för att det lät så komiskt grabbigt. Men efter att ha läst 60 poäng genusvetenskap och lärt mig att jämställdhetspolitiken i grunden alltid är mer eller mindre heteronormativ har jag kommit till ett vägskäl. Varken "asexuell" eller "genuskadad" lycka fånga in den form av erotiska spänning som skapas i mitt möte med min genuslitteratur som jag väljer att läsa som godnattsagor.
Det är ju helt klart någon form av fetisch om vi följer bokstavsdefinitionen på Wikipedia.org:
"Sexuell fetischism innebär sexuell åtrå av ett föremål eller en kroppsdel som normalt inte uppfattas som upphetsande, och har i strikt mening inte med identifikation med föremålet eller rollekar att göra. Det är klassat som en parafili i de internationella handböckerna för psykiatrisk diagnos, DSM-IV och ICD-10. För att betraktas som en parafili måste fetischen vara en nödvändig förutsättning för sexuell upphetsning. Fetischism betraktas som en mild psykisk avvikelse, eftersom endast den enskilde själv påverkas direkt av den."
Lägg märke till hur "fetischism betraktas som en mild psykisk avvikelse" som ju i det här fallet faktiskt lyckas fånga upp min genusskadighet på ett bra sett. Huruvida denna pysiska avvikelse endast påverkas av den enskilde direkt är i och för sig nog inget som jag håller med om. Ända sen min lockelse till genuslitteratur började har hela min omgivning, framförallt min familj, förvandlats till en enda stor interaktiv etnologisk fältstudie redo att dissikeras in i minst lilla (genus)detalj.
Kanske får jag nöja mig med det här som försök att ringa in min avvikande åtrå. Derrida skrattar väl en rakt upp i ansiktet just nu i och med att jag ens försöker.
Kommentarer
Trackback
