genusskadad

En vän berättar med ett leende på läpparna, smått hemlighetsfullt;
"Johan, kärleken är blind!"

Varpå jag svarar;
"Menar du blind från maktstrukturer då eller, hur tänker du?" och började direkt polemisera över varför den heterosexuella tvåsamhetens konsumtionsvanor borde finnas med på FN:s lista över centrala orsaker till klimatförändringarna och forsätter med;
"Jag menar, om de nu har med köttätande som nummer två på den där listan som jag har hört att de ska ha, är det inte lite konstigt då att den heterosexuella tvåsamhetens konsumtionsvanor inte finns med. Det är ju väldigt sällan som veganpropaganda får sån VIP-treatment, inte sant???"

Min vän svarar;
"Du är alltid en sån pessimist!"

Det var då jag sa det. Meningen som är det ultimata beviset för en bitterhet, en cynisk bild av omvärlden, som gått överstyr;
"Jag är inte pessimist, jag är realist."

I samma andetag som jag uttalade orden försökte mina händer täcka för min egen mun, men det var försent.

Lite senare samma dag på jobbet stötte jag på en vikarierande från studentpoolen i lunchrummet. Hen hade hoppat in som extra bara över helgen och hela introduktionsprocessen flöt på ovanligt bra och gled till och med över till en rolig och givande konversation om Britney Spears subversiva handlingar som tvåbarnsmor som leker slampa. Fast innan samtalet var slut (som bara var lika kort som lunchen, dvs 20 minuter) kom jag på mig själv att redan ha kommit ut som en bög och/eller asexuell lesbisk med luddiga vänsteråsikter samt medtagen veganmatlåda.

Det feministiska slagordet "Det privata är politiskt" i all sin ära, men betyder det att jag aktivt måste vräka ut alla mina sinnesjuka åsikter, eller för att ta ytterliggare ett exempel; homosexualisera mina två chinchillor (Snuffe och Ebba) som dog för typ fem år sen, inför en helt ny medarbetare.

Jag vet inte...jag har nog bara mig själv att skylla på.

Och det vita heteropatriarkatet förstås.