genusskadad

Det känns oroväckande tomt i lägenheten sen min kombo Naomi flyttade till Kanada imorse. Det ekar från och med nu när man pratar i lägenheten.

   Kommer sakna crip theory/genus/queer-diskussionerna som slutade med att vi försökte förklara hur vår lägenhet interpellerade oss som limbosubjekt då enda platsen att hänga upp våra tvättade kläder på var i dörrkarmen mellan köket och hallen. Eller varje gång Naomi fick träningshybris och behövde intalas att det är "onaturligt" och "onormalt" för kroppen att utsättas fär träning varje dag, varpå hon kontrade med något i stil med:

 

”För lite träning kan ge benhinneinflammation. Men såna sjuka och onaturliga tillstånd förespråkar väl du din queera jävel. Så då kan ju du sitta där med din benhinneinflammation och känna dig subversiv, gör det.”

Det är middag och stämningen är trevlig fram tills jag bestämmer mig för att prata:

"Amen hon är typ en sån person som skulle välja män framför queerfeminismen."

Med tanke på hur många och bra och nyttiga saker jag fick gjort igår kan idag inte bli något annat än en blek kopia av gårdagen. Så det enda jag kan göra idag är att förtränga nuet, fortsätta känna mig fantastiskt nöjd över mig själv och mina initiativtaganden samt lista dem för allmän beskådan (Hej ni fyra fantastiska personer som läser min blogg!):

 

1. Jag bestämde mig för att gå upp extra tidigt eftersom jag natten till igår upptäckte att en av mina kurslitteraturböcker äntligen blivit tillgänglig på ett bibliotek (samtliga ex i södra Sverige har varit utlånade sen kursstarten). Så klockan 9.00 stod jag utanför bilioteksportarna tillsammans med 25 andra personer och lyckas komma in först och få tag på det enda lediga ex:et!

2. Jag fyllde i CSN-blanketter för studiebidrag!

3. Jag ringde ett samtal och frågade om utformande av en faktura till en artikel jag skrev för nästan ett halvår sen. Skrev ihop fakturan, skickade fakturan!

 

4. Jag skrev ett mail till min framtida förvaltningskursledare/uppsatshandledare och frågade om det var möjligt att få skriva om mitt förberedda ämne (Läroplaners funktion och implementering utifrån Althusser:s interpellationsbegrepp!) även om det visar sig att ingen vill skriva med mig om det! (Bakgrunden här är att det är "två och två" som gäller vid uppsatsskrivandet.)

5. Jag tvättade ALL min tvätt (ända sen jag kom tillbaka till Malmö i slutet av augusti så har båda tvättmaskinerna i tvättstugan varit trasiga.)!

6. Jag städade HELA lägenheten (dammsugning plus bonande av golv.)!

7. Sist men inte minst , och det är här som blogginlägget blir genusvetenskapligt relevant vilket ju är ett kriterie för alla mina blogginlägg, stöttade jag min vän Kristofer med orden; "

Du är en stark och självständig kvinna Kristofer, vi behöver inte män. Glöm inte att det lesbiska kontinuumet alltid finns där för dig!"!

Åh, vad jag önskar att jag hade gått en feministisk självförsvarskurs lagom till fortsättningskursen i statsvetenskap som satte igång för drygt en vecka sen. Hur var det man skulle göra nu igen? Skrika: "Jag säger nej!!" och SEN knäa, eller var det tvärtom?

Men så var det det där med att framstå som respektabel också, speciellt såhär i startgroparna av terminen. Nä, istället blir jag bitter, men bara lite. För jag har ju faktiskt officiellt sett slutat att vara bitter. Yepp, du hörde rätt, ingen mera bitterhet, inget mera (människo)förakt. Sen den 27:e maj för att vara precis. Vad som utlöste det hela är fortfarande ett mysterium. Nu för tiden är istället "positivitet" vårat ledord och "kärlek" vår Gud!

Men jag skulle fortfarande aldrig använda ordet "livsbejakande". Av någon anledning känns det fortfarande som ett slag i ansiktet varje gång någon använder det.