genusskadad

Hittade ett gammalt bloggutkast som kanske kan skänka lite ljus över varför jag bestämde mig för att officiellt sluta vara bitter i maj i år. Titeln snodde jag från en person som blev intervjuad i SVT24. Av någon anledning gillar jag så fort något handlar om plikter, även om det är livsbejakande motiv som ligger bakom det hela.

"Har införskaffat ett gameboy, fått en gym-instruktör som menar att "det finns hopp" om min kropp, igår fick jag fem yatzy under en och samma spelomgång och nu senast en hångeldate som bör av stapeln imorrn klockan 17.00 vid Stortorget!

   Gyminstruktören visade sig vara en muskelbjörn vid namn Mattias och han började med att föreslå att vi skulle slå oss ner i soffan som fanns i gymmet. Med ena foten uppdragen i soffan och huvudet villandes i ena handflatan satte han sig i en avslappnad ”Jag-vill-veta-hur-du-tänker-kring-din-kropp,-träning-och-framtid-pose”. Själv förvandlades jag till en blyg liten skolflicka som hade en dålig relation till sin kropp. Men jag lyckades intervallvis ta mig ur det och framstå som någorlunda sund. Han var saklig och jag lyckades få oss att jämföra handleder. Hans ena handled var som båda mina x3. Han var till och med lite socialkonstruktivistisk när han sa: 'Visserligen spelar gener in lite men det handlar ju också om att jag har tränat hela mitt liv till skillnad från dig och därför har min benstomme växt till sig extra mycket.'!" Och mina tankar for iväg till Connells teoretiserande kring "kroppsreflekterande praktiker".

 

Jag vet inte hur många gånger jag har intalat mig själv det här nu, men jag försöker igen:

Bye, bye "poststrukturalistisk apati" och "självdestruktiv relativism", i höst ska jag locka fram humanisten i mig!

I onsdag upplevde jag ett mirakel när jag kvart över åtta vaknade helt klarvaken med ett färdigt synopsis i huvudet över en episod till "Reno 911!". Jag spenderade hela dagen med att plita ner och finslipa det samt skicka mail till Comedy Central.
Idag var det visst dags igen. Jag har ägnat större delen av eftermiddagen åt att först försöka hitta ett telefonnummer till Comedy Central. Efter en stund googlande fick jag tag på ett nummer till deras kontor i New York (adressen är "Broadway"!). När  jag väl kom fram svarar en uttråkade receptionist slött: "Comedy Central." och jag håller på att skita ner mig av nervositet. Hon kopplar mig sen till någon konstig telefonsvarare så efter att jag ringt upp igen ger hon mig numret till deras kontor i LA där serien spelas in. Och oj, vilken krånglig telefonsvarare de hade och oj vilken dålig engelska jag fick till när de faktiskt svarade.
   Hur som helst så har jag nu fått kontakt med en person som heter Debbie som sa att hon skulle ringa "Reno911!":s agent åt mig och fråga hur jag ska gå till väga. Jag har nu bitit på naglar i fem timmar sen samtalet avslutades.

Vad håller jag på med! Jag ska ju läsa om variabler, enheter och enhetsvärden till tentan som ska in elva nu på fredag!!

Här är hur som helst  första delen av min idé (som kan vara lite för intern om man inte har följt serien):

Strategies from up North

The leaders “from above” have gotten to many reports of discrimination in the Reno Sheriff´s Departmenten Squad” and tries to once and for all make it a workplace free from harassments. To make this happen they´ve hired nordic queerfeminist strategist from Sweden,“Ingar Sandström”, who comes to town and takes on the Reno Sherrifs Department Squad!

   She/he offers the department an antioppresive workplace where ideas of individual freedom and possibilities is assured to become a reality. This has some unsuspected consequences, not just for the squad itself but also for the rest of the citizens in Reno.

   At first “Mr./Ms. Sandström” thinks it´s a dead end trying to save the officers from racial, sexist, and heteronormative discrimination. The squads internal talk about Jim Dangle:s “faggot ways”, black peoples genetic habbit of starting a fight, jewconspiracys stopping the department from getting their popcorn machine and so on is hailing as usual. But bit by bit “Mr./Ms. Sandström” succeeds in enlightening the force about the true horrors of their everday life and how to change it for the better.

   The following descriptions consists of some of the methods “Mr./Ms. Sandström” uses that escalate and at the end chrashes. What once was a police squad that at least thought they where doing their job right soon turns into what you would only call a “cult”.

 

The Feminist Bootcamp and the Return of the White and Pink Officers Outfits

“Mr./Ms. Sandström” starts by guiding the force through a brief but hardcore trip of the ideas of feminism. All the way from womens right to vote, issues concerning men´s sexualized violence against women and half-the salery issues to todays thoughts about heterosexuality as a norm and societys neglection of the black, lesbian, crippled, workling class women´s experiences. The first concrete way of making diffrence in the everday lives of the officers, “Mr./Ms. Sandström” re-uses the white and pink outifts the squads been using before. But since the color white symbolises the white man´s opression over the rest of the people “Mr./Ms. Sandström” decides to change the colours from white/pink to black/pink where the black colour stands for black voices and the pink for queer voices finally getting heard in Reno.

 

Raineesha´s Hood

There´s a change in leadership in the force. Even though Dangle is “the only gay in the village” in the police force and therefore should be in a position of power (leutanent) he´s not the only one who´s opressed. And most importantly; he´s not the one who´s the most oppressed in the squad, RaineeshaWilliams is. Therefore Raineesha get´s the leutanent position and gets hybris. Of course Raineesha couldn´t be more satisfied with the situation now that her “love-slapping-the-men-techniques” suddenly gets legitimate:

 

“Guess who´s got the keys to the candy storage now, huh!?”

“Guess who´s gonna crack som “old friends” nuts now, huh!?”

“That´s right! Miss Raineesha Williams! Holla´! Hah!”

 

Trudy as a Radical Feminist

Since Trudy always has been the insecure and bullied one, not the least by men, she gets real attached to the ideas of radical feminism, a way of finally get the feeling of being a part of a community, a community spelled “sisterhood”. At first she almost falls in love with “Mr./Ms. Sandström” but is informed by “Mr./Ms. Sandström” hemself that desire to a person who passes as a dude is only the way of patriarchal structures to lure her in line unless you´re a homosexual- or transman. Of course Trudy is enlightened by this real fast and instead she shaves her head and lets the bushes under her arms grow a bit more than usual (quite the opposite to her transformation during the time she met officer Dwayne Hernandez). Since she now knows that mens violence aganist women is the single most important question she starts out by avengening all of the men in the past who in some way have been bad to her. She starts out with Dangle, and works here way through Reno.

   She will also only talk to the girls in the squad, that she now refers to as her “sisters” in her “lesbian continuum”.

Mitt bland alla min ”borde:n” är en sak klar. Det räcker inte med att födas till den här världen, du måste självförverkliga dig själv också. Med andra ord:

   ”Man föds inte till en framgångsrik samhällsmedlem med tjugofemtusen och uppåt i månadslön, man blir det.”. Det är 2000-talets nyliberala optimism om att allt är möjligt bara du lägger manken till, där premissen är att du faktiskt borde känna ett behov av att åstadkomma något med ditt liv.

   Självklart är det inget fel med ambitioner, men problem uppstår när dem ambitionerna blir så fruktansvärt individcentrerade/fixerade. För risken lurar alltid bakom hörnet att man då blir den där som sitter i morgonsofforna på tv och säger saker i stil med:

 

”Du nämnde ordet ’makt’ där, kan du förklara det ordet för mig för jag förstår inte vad det betyder.”

 

eller:

 

”Förlåt, vad sa du för något? Sa du något om ”solidaritet”? Jag hörde inte vad du sa för jag försöker få ihop mitt livspussel.”

 

Som min vän Maria en gång sagt: ”Varför måste man hela tiden ha en j-vla massa ambitioner med sitt liv! Tänk om man inte har några ambitioner? Vad händer då?”

 

I mitt fall har det lett till att jag på en lördagskväll försöker ta igen fem veckors studier med en chipspåse i ena handen och kursboken ”Metodpraktikan - Konsten att Studera Samhälle, Individ och Marknad” i den andra.

 

Ljuset i mörkret för min del ikväll är väl att det än så länge inte har gått så pass långt som till kombinationen Guldnougat och fosterställning.

Jag var på Bokmässan i Gbg i helgen. För alla genusskadade där ute tänker jag att min inköpslista i sig borde räcka som fix, runkvirke osv.
   Premissen här är förstås att genusvetenskap utgörs av  "solidarisk kunskap" (som Tiina Rosenberg också påpekade sju gånger på tio minuter under ett panelsamtal på mässan). Dvs att kunskap/litteratur inte behöver fokusera på kön/genus för att anses genusvetenskapligt relevant, utan snarare kan/bör handla om övergripande normkritiska och anitdiskriminerande ambitioner. Enjoy!


- Årsprenumeration på Bang

- Årsprenumeration på Arena

- Medlemskap i "Djurens Rätt"

- Ett ex av tidskriften "Genus"

- Foucault - "Vansinnets historia under den klassiska epoken"

- Louis Althusser - "Filosofi från proletär klassståndpunkt"

- Johan Hilton - "No teers for queers"

- Jennie Dielemans - "Välkommen till Paradiset"