genusskadad

POSTSTRUKTURALISTISK FEMINISM ÄR INTE OCH HAR ALDRIG VARIT EN KRITIK AV DET LIBERALA SUBJEKTETS PÅSTÅDDA EXISTENS UTAN EN ÖNSKAN OM ATT EXPANDERA DESS INNEHÅLL!!! vill jag skrika just nu. Inte på ett aggressivt sätt eller så utan mer för att jag har hakat upp mig på det och inte kommer vidare i mitt uppsatsskrivande och skulle behöva få det ur mitt system på något sätt. Istället så har jag tuggat på mina naglar så att de har tagit slut och tittat på "Kung av Queens" kl 15.50-16.15 varenda dag i tre månader nu. Jag tittar på det trots att jag vet att "Kung av Queens" är ett av de mest vidriga mediala exempel på hur heterosexuell tvåsamhet kan avpolitiseras in i minsta detalj vare sig vi talar i termer av en könsmaktsordning eller heteronormativitet eller klasshierarkier.

Jag skrattar till och med när jag tittar på det.

Utan att känna någon skam.

Det är väl mest för att Doug är så snygg i kombination med att jag hittat en tv i mitt grovsoprum som är så stor att personerna i rutan blir helt propotionerliga med verkliga människor och att jag i mitt undermedvetna tror att Doug faktiskt står och skämtar i mitt vardagsrum.
Hur var det nu igen... "Det privata är politiskt". Då blir väl det privata i det här fallet mina sexuella preferenser (dvs mitt begär riktat till Doug) och det politiska att jag skrattar åt en vit heteropatriarks skämt i tron om att han ska höra det genom tv-rutan och fria till mig. Sådan tur då att 15.50-16.15 är en totalt avpolitisera(n)d(e) zon varenda dag så jag slipper analysera sönder skiten.

Jag är fortfarande fast i Judith Butler-diskursen, men börjar ställa mig en aning kritisk. I hennes läsningar av Freud kommer hon fram till att incesttabut föregås av ett tabut mot homosexualitet eftersom Freud i sitt teoretiserande omöjliggör en potentiell homosexualitet hos "Pojken". Jag skulle däremot vilja hävda, utifrån min egen erfarenhet den senaste veckan av mitt så kallade liv, att båda dessa tabun föregås av ett påbud, nämligen ett parnormspåbud. På mindre en sju dagar har minst 13 personer frågat mig om hur mitt civilstånd ser ut nu för tiden. Här är ett axplock av den parnormativa kanon jag behövt beskydda mig själv ifrån, frågor som direkt eller indirekt lett oss ner i ett parnormativt helvete:

- Nån pojkvän?

- Hur går det med killarna?

- Hur är ditt sexliv nu för tiden?

- Hur är ditt liv nu för tiden?

Mina svar/motargument har enligt mig själv både varit trovärdiga, genusvetenskapligt matiga och fantasifulla på en och samma gång. Men tydligen räcker det inte med att replikera något i stil med "Män? Usch nej, jag är så trött på män!", "Har du hört talas om asexualitet?" eller "Men jag är ju en asexuell lesbisk.". Uppbenbarligen bor "ensamhet" och "monstruösitet" grannar idag och jag försöker fila på subversiva formuleringar redo att underminera ordet "ensamhet":s innebörd till det mer positiva.

Ska jag skaffa mig en hund och döpa den till Eskil för att sen succesivt iscensätta den manliga "Eremiten", fast med queera inslag, och slänga ur mig Ricki Lake-oneliners som:
"Jag blev så trött på män så jag skaffade mig en hund istället."?

Jo...det verkar nog som det.

Idag kallade min vän Alex mig för "en genusvetenskaplig dödsmaskin".
På ett positivt sätt.

Det var i samband med att vi hämtade ut våra tentor som varit rättade och färdiga för hämtning sen någon vecka tillbaka som jag upptäckte hur jag lyckats att totalt avpersonifiera mitt språk när jag formulerar tentasvar. Jag som trodde att ett avpersonifierat språk symboliserar en tro på, och uppvärdering av, Förnuftet och därför indirekt en skeptisk inställning till, och nervärdering av, Känslan. Ett mönster som vi per automatik nu för tiden kopplar till en patriarkal världsuppfattning där män historiskt har kopplat sig själva till Förnuft och förpassat kvinnor till Känsla. Hur som helst, här är ett torrt smakprov:

1)
"De slutsatser jag kan dra utifrån den kodning och tematisering jag gjort är att slöjan var, på grund av den låga struktureingsgraden, av vitt skilda typer. Men det gick ändå att urskilja tre övergripande teman."

2)
"Samma mönster gäller i förhållandet mellan ens metodologi och metod där metodologi kan liknas vid den bakgrundsinformation du har och metod med vilka konkreta frågor du utifrån eller beroende av din bakgrundsinformation ställer. Detta visas tydligt i tabell 4:1 där graden av styrning ökar dramatiskt från vänster spaltens "Vilken betydelse har arbetet för dig?" till högerspaltens "Leder ett enformigt arbetet till en passiv fritid?".

3)
Vidare undrar jag på vilka grunder Krook spaltar upp dessa sex enskilda metodologier och en hybrid? Är de fem metodologier helt frånskilda varandra? Om inte, vilken funktion fyller det då att spalta upp dem som fem metodlogier plus en hybrid? Varför inte tala om metodologiska strömningar som ständigt skapar hybrider istället? Eller är det som sagt av pedagogiska skäl som Krook väljer att dela upp i fem metodologier och en hybrid för att peka på tydliga skiljelinjer som hon kan finna?


Efter att vi dragit det logiska och interna genusskämtet att nu måste ju det nya svarta vara slagordet "Det Opersonliga är politiskt" så gjorde jag ytterliggare en konstig upptäckt i marginalen vid ett av mina tentasvar:

"Om man intervjuar 100 lebiska unga tjejer på Söder, kan man då tillämpa det för alla lesbiska tjejer i Sverige? Alla tjejer i Sverige? Alla lesbiska i Norden?"

Vad är det för något? frågade jag Alex som om han skulle sitta inte på svaret.
Det var ju uppenbart att det handlade om någon form av budskap från min lärares sida, men i vilken form? Är det en enkel kommentar? En lesbisk dikt? En politisk pamflett i mini(marginals)format? Med tanke på att jag inte själv nämnt ordet lesbisk en enda gång under mitt försök att redovisa "relationen mellan kvalitativa och kvantitativa studier" gjorde det mig en aning förvirrad. Det är ju uppenbart att budskapet handlar om generaliserbarhet, kanske handlade det bara om ett sätt att queera till en annars j-vligt stiff kurslitteratur?

"Sånt här kan bara hända på genusvetenskapen!" tänkte jag glatt för mig själv.

En vän berättar med ett leende på läpparna, smått hemlighetsfullt;
"Johan, kärleken är blind!"

Varpå jag svarar;
"Menar du blind från maktstrukturer då eller, hur tänker du?" och började direkt polemisera över varför den heterosexuella tvåsamhetens konsumtionsvanor borde finnas med på FN:s lista över centrala orsaker till klimatförändringarna och forsätter med;
"Jag menar, om de nu har med köttätande som nummer två på den där listan som jag har hört att de ska ha, är det inte lite konstigt då att den heterosexuella tvåsamhetens konsumtionsvanor inte finns med. Det är ju väldigt sällan som veganpropaganda får sån VIP-treatment, inte sant???"

Min vän svarar;
"Du är alltid en sån pessimist!"

Det var då jag sa det. Meningen som är det ultimata beviset för en bitterhet, en cynisk bild av omvärlden, som gått överstyr;
"Jag är inte pessimist, jag är realist."

I samma andetag som jag uttalade orden försökte mina händer täcka för min egen mun, men det var försent.

Lite senare samma dag på jobbet stötte jag på en vikarierande från studentpoolen i lunchrummet. Hen hade hoppat in som extra bara över helgen och hela introduktionsprocessen flöt på ovanligt bra och gled till och med över till en rolig och givande konversation om Britney Spears subversiva handlingar som tvåbarnsmor som leker slampa. Fast innan samtalet var slut (som bara var lika kort som lunchen, dvs 20 minuter) kom jag på mig själv att redan ha kommit ut som en bög och/eller asexuell lesbisk med luddiga vänsteråsikter samt medtagen veganmatlåda.

Det feministiska slagordet "Det privata är politiskt" i all sin ära, men betyder det att jag aktivt måste vräka ut alla mina sinnesjuka åsikter, eller för att ta ytterliggare ett exempel; homosexualisera mina två chinchillor (Snuffe och Ebba) som dog för typ fem år sen, inför en helt ny medarbetare.

Jag vet inte...jag har nog bara mig själv att skylla på.

Och det vita heteropatriarkatet förstås.

Det verkar som att det mest radikala vi HBT-personer kan göra idag är att vägra hela "komma-ut-processen". Att ta våran (a)sexualitet och könsuttryck för givet precis som normen. Det betyder att vi måste omformulera vårat förhållande och vårat sätt att se på döden. Dvs vi måste lära oss att förneka att vi kan dö när som helst just på grund av våran (a)sexualitet eller vårat könsuttryck.
Jag ska sååå planera min egen död innan jag blir gammal och skrupplig.
Döden har jag ett ganska oproblematiskt förhållande till, och Livet är en helt annan historia, men däremot...svensk långvård.


SVENSK långvård.

svensk LÅNGvård.

SVENSK

LÅNG

VÅRD.

Inte ens mina mest djupt rotade och romantiserade föreställningar om Landstinget kan ta bort min rädsla inför fyra månader gamla liggsår, kisspåsar och bridgespelande. Och då snackar vi inlevelser (som jag dagligen går igenom och tänder på) som innefattar hur jag sitter i min egenstickade ljusturkosa yllekofta med grått renmönster och ropar saker som:

- Ing-Britt!? Har du skickat Sven-Olof Socialstyrelsens jämställdhetsriktlinjer än??

samtidigt som jag sippar på min dagliga kopp Earl Grey-té och småskramlar nervöst med mitt pärlhalsband som jag köpt på Slöjdmässan strax utanför Norrköping två år tidigare.

Hur som helst. Det finns i och med detta nya förhållningsätt till Döden alltid en risk att vi förvandlas till liberaler. Att bara för att vi låtsas om som att vi icke-normativa står innan för det normalas cirkel förnekar att det skulle finnas en gränsdragning mellan normal och icke-normal. Det ser jag som en form av självhat, ett förringande av allt vad maktstrukturer heter.

(PS. Jag trodde aldrig att jag skulle parafrasera Kent. Borde jag be om ursäkt? DS.)

Det började med att jag läste fempoängs-kursen "Män är djur" för att sen gå vidare med fortsättningskursen "Djur är män". Nu är det dags för mig att ta mig an historikern Jens Rydströms avhandling "Sinners and Citizens - Bestiality and Homosexuality in Sweden, 180-1950" om män som har sex med djur. Och samtidigt som jag får lära mig att (manlig) homosexualitet och tidelag historiskt sätt har sammanblandats och har flera knutpunkter emellan varandra lär den franska feministen och filosofen Monique Wittig mig att bögar inte är män eftersom kategorin "man" endast är en kategori skapad av ett heterosexuellt förtryckssystem. Genusförvirringen kan inte vara större hos mig än vad den är just nu.
Kanske kan sånt här förklara varför jag är som jag är? Eller för att vara mer genusvetenskapligt korrekt; varför jag blivit som jag blivit.

I samband med att jag beställde Rydströms avhandling beställde jag även två ytterliggare böcker, nämligen Michel Foucaults "Sexualitetens Historia" och Jonathan Ned Katz:s "The Invention of Heterosexuality". Jag öppnade omsorgsfullt upp mitt packet som jag hämtat från min närlivs ditskickat av Adlibris, torkade av lite snor från näsan för att det är så djävulskt kallt nu för tiden och vad fick jag se??
Jag fick se Jens Rydströms avhandling "Sinners and Citizens - Bestiality and Homosexuality in Sweden, 180-1950"
Jag fick se Michel Foucaults "Sexualitetens Historia" och jag fick se....

...David Niven "The Moon´s a Balloon".


Va? sa jag till mig själv högt.
Va?
David Niven?
"The Moon´s a Balloon??

Jag vände på boken:

"David Niven, now remebered as one of the most debonair and English of actors, was also a wit and humorist extraordinaire."

"In this bestselling volume of autobiography, he takes us back to his childhood days, his humilitaing explusion from school and his army years abd watime service. After the war he returned to America and there came his tremendous Hollywood succcess in films as varied and acclaimed as Wuthering Heights and Around the World in 80 Days."

"Honest, warm and extremely entertaining. The Moon´s a Balloon is the compelling story of a great actor and, above all, a great man."

Det verkar alltså som att någon på Adlibris verkar ha förväxlat Katz "The Invention of Heterosexuality" med denna David Niven:s biografi.

"Honest"
Kul.

"Warm"
Mysigt.

"...and above all, a great man."
FANTASTISKT! !

MEN:

VAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

QUEERTEEEEEEEEEEEEEEEEEOOOOOOOOOOOOOOOOOORIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIN?????????????????????

VARÄRDEN!?¤#!!!???/)"Q/!!#!!=#???!!!??¤!)=#!!(%)
VAR ÄR PROBLEMATISERANDET AV HETEROSEXUALITET SOM NORM!? VAR ÄR DE KONKRETA BEVISEN FÖR HUR HETEROSEXUALITETEN ÄR ETT HISTORISKT SPECIFIKT OCH TIDSBUNDET SÄTT ATT ORGANISERA SIN SEXUALITET PÅ!? OCH FRAMFÖRALLT; VAR TOG MIN RÄTT ATT BESTÄLLA VILKEN LITTERATUR SOM HELST VÄGEN!?!?!?VA!?VA!?VA!??!?!?!?

I min ilska över förlusten av queerteoretiska argument som dragits undan från mig som julklappen på julaftonsmorgon växte en konspirationsteori fram. Tänk om det är någon på Adlibris som utnämnt sig själv att agera censurfilter och ersätter böcker som han/hon/hen anser vara moraliskt förkastliga? Tänk om Adlibris själva ser det som en del i sin verksamhet att ha ett frihetligt utbud officiellt sett men väl i slutändan kapar av beställningarna utefter en (heterosexistisk) moralistisk mall!??!
Om så är fallet, då kan man verkligen undra vad för slags moralistiskt mall det skulle handla om när en avhandling om djursex och homosexualitet passerar men en kritik av heterosexualiteten inte gör det.


Och när vi ändå är inte på området "Män och Djur":
Lantz i P1 har, i samband med Jan Guillous kritiska åsikter om vårdnadsbidraget där han liknar människans val av partner med kronhjortens val av partner, myntat begreppen "Viltfeminismen". En härlig blandning av gammal hederlig biologism och heteronormativitet!
   En självklar fråga i det här sammanhanget är hur det fantastiska citatet "Män är djur!" hanteras i vildfeministiska sammanhang. Så länge Jan filar på utformningen av argument (dvs att vi skippar allt snack om kronhjortar) och gnuggar bort den där tröttsamma heteronormativitetet så är jag lätt på den feministiska safarin. Äntligen kanske vi även kan få in ett tydligt normkritiskt OCH djuretiskt perspektiv i feminismen och spränga humanismens ARTistiska ramar!
   Sjukt otippat bara att en person som är känd för att ha punkterat älgars lungsystem i prime time tv skulle stå bakom initiativet. Det är lika otippat som att Adlbiris vägrar skicka ut kritik av heterosexualitet men glatt packeterar avhandlingar om djursex. Och det är ungefär lika mycket upp-och-nedvända-världen som när det är feminister på Roks som stenas för att de gör liknelser mellan män och djur, när det egentligen är biologister och särartstokar som reproducerar dem föreställningarna dagligen.

Vi ska (hån)skratta åt materian. Eller snarare: vi ska skratta åt diskursen som installerar idén om materian som något fördiskursivt, som får oss att tro att materian är en orsak och inte en effekt.

Och så slog det mig; "Jag kan jucka mot mina möbler (om jag vill) för jag betalar min hyra i tid VARJE månad ÅRET OM."

Samtidigt blev jag lättad över vetskapen om att jag faktiskt inte tagit en enda krona i studielån. Jag menar vad hjälper upplysningen om att jag kan jucka mot mina möbler så länge jag betalar hyran i tid när jag ändå läser om saker som garanterat INTE kommer ge mig en fast inkomst men garanterat en totalt sönderdekonstruerad (världs)(själv)bild.

Och så hade jag helt plötsligt blivit positivist och logiker och diskursen om materian som något fördiskursivt återinstallerades i den nya gamla världen där 1+1 FAKTISKT BLIR 2 och där könsskillnad ses som "THE NEW SHIT!".

(Skit i språkdräkten och pretentionerna i fortsättningen Johan du talar i tungor!)

"You´ve done "The Official Lesbian Test":

"You're a PORTIA (de Rossi). Sure, you're a lesbian, but no one would know it unless they saw you kissing a girl on the news."