genusskadad

Hittade ett gammalt bloggutkast som kanske kan skänka lite ljus över varför jag bestämde mig för att officiellt sluta vara bitter i maj i år. Titeln snodde jag från en person som blev intervjuad i SVT24. Av någon anledning gillar jag så fort något handlar om plikter, även om det är livsbejakande motiv som ligger bakom det hela.

"Har införskaffat ett gameboy, fått en gym-instruktör som menar att "det finns hopp" om min kropp, igår fick jag fem yatzy under en och samma spelomgång och nu senast en hångeldate som bör av stapeln imorrn klockan 17.00 vid Stortorget!

   Gyminstruktören visade sig vara en muskelbjörn vid namn Mattias och han började med att föreslå att vi skulle slå oss ner i soffan som fanns i gymmet. Med ena foten uppdragen i soffan och huvudet villandes i ena handflatan satte han sig i en avslappnad ”Jag-vill-veta-hur-du-tänker-kring-din-kropp,-träning-och-framtid-pose”. Själv förvandlades jag till en blyg liten skolflicka som hade en dålig relation till sin kropp. Men jag lyckades intervallvis ta mig ur det och framstå som någorlunda sund. Han var saklig och jag lyckades få oss att jämföra handleder. Hans ena handled var som båda mina x3. Han var till och med lite socialkonstruktivistisk när han sa: 'Visserligen spelar gener in lite men det handlar ju också om att jag har tränat hela mitt liv till skillnad från dig och därför har min benstomme växt till sig extra mycket.'!" Och mina tankar for iväg till Connells teoretiserande kring "kroppsreflekterande praktiker".

 

Jag vet inte hur många gånger jag har intalat mig själv det här nu, men jag försöker igen:

Bye, bye "poststrukturalistisk apati" och "självdestruktiv relativism", i höst ska jag locka fram humanisten i mig!