Usch för ”Självförverkligandet”!
Mitt bland alla min ”borde:n” är en sak klar. Det räcker inte med att födas till den här världen, du måste självförverkliga dig själv också. Med andra ord:
”Man föds inte till en framgångsrik samhällsmedlem med tjugofemtusen och uppåt i månadslön, man blir det.”. Det är 2000-talets nyliberala optimism om att allt är möjligt bara du lägger manken till, där premissen är att du faktiskt borde känna ett behov av att åstadkomma något med ditt liv.
Självklart är det inget fel med ambitioner, men problem uppstår när dem ambitionerna blir så fruktansvärt individcentrerade/fixerade. För risken lurar alltid bakom hörnet att man då blir den där som sitter i morgonsofforna på tv och säger saker i stil med:
”Du nämnde ordet ’makt’ där, kan du förklara det ordet för mig för jag förstår inte vad det betyder.”
eller:
”Förlåt, vad sa du för något? Sa du något om ”solidaritet”? Jag hörde inte vad du sa för jag försöker få ihop mitt livspussel.”
Som min vän Maria en gång sagt: ”Varför måste man hela tiden ha en j-vla massa ambitioner med sitt liv! Tänk om man inte har några ambitioner? Vad händer då?”
I mitt fall har det lett till att jag på en lördagskväll försöker ta igen fem veckors studier med en chipspåse i ena handen och kursboken ”Metodpraktikan - Konsten att Studera Samhälle, Individ och Marknad” i den andra.
Ljuset i mörkret för min del ikväll är väl att det än så länge inte har gått så pass långt som till kombinationen Guldnougat och fosterställning.
