Det var i alla fall inte på Alla-hjärtans-dag
Att ironisera över heterosexualitetens hegemoniska status på ett samhälleligt plan visade sig vara en dålig raggningsstrategi. Inte minst då jag passerar som kille och raggningssubjektet ifråga visade sig vara en heterosexuell man. Återigen ett svidande nederlag för "Den genusvetenskapliga raggningsmetoden" med andra ord.
I ett samtal någon dag senare konstaterade jag tillsammans med min vän Jonah att det helt klart räknas som falsk marknadsföring att som heterosexuell kille på ett ograbbigt sätt skratta och le tillsammans med en i en hel kväll, jobba som assistent inom äldrevården och dessutom gå på regelbundna syjunteträffar varje torsdag. Queera läckage i all sin ära, men lever vi i ett heteropatriarkat så lever vi i ett heteropatriarkat, då borde man också försöka jobba lite på sina genusmarkörer lite mer och inte skicka felaktiga signaler när man är lika lite queer som hur mina raggningsförsök är sällsynta.
I ett heteropatriarkat där risken att knackas ständigt är närvarande finns det inte tid att till att ragga långsamt, det krävs en effektivisering. (Vilket kanske också kan förklara bögar och bi-killars extrema precisiering av (sexuell) smak?) Vad sägs om att utnämna queera raggnings(o)möjligheter som en viktig sexualpolitisk fråga? Målet är varken mer eller mindre radikalt än att jag börjar få lyckas med mina raggningsförsök. Som ni ser så är jag ju till och med så desperat att jag tar till (och kanske även exploaterar?) bögknackningsargument för att få igenom min sak. Eventuellt att jag kan nöja mig med att Arbetsförmedlingen eller dylikt ger gratis kurser i ?Gaydar-skills? så köttmarknaden blir just en köttmarknad och inte en arena av förnedring. Om det inte vore för min asexualitet så tror jag att jag hade kallat det jag känner för ?sexuell frustration?.
Ja ja, det var i alla fall inte på Alla-hjärtans-dag.
