Feministiskt självförsvar i statsvetenskapliga korridorer del. 2
På seminariumet i förvaltningskursen räckte min påtvingade uppsatskamrat upp handen och menade att kvinnor har en inneboende moderlig instinkt och därför i större utsträckning borde vara ledare/chefer än män.
Sen det ögonblicket har jag övervägt att fråga honom vad han egentligen lägger i begreppet "genus" när han använder det, men jag har faktiskt inte vågat. Jag har ju för något år sen lämnat över den pedagogiska och retoriska stafettpinnen till jämställdhetsfeministerna. Samtidigt kan jag inte riktigt överge min besatthet över att försöka bli "den ultimata Retoriska Feministen". Och om vi ska vara helt ärliga så vet vi ju att en genusvetares öde trots allt är att jobba som jämställdhetskonsult för företag och prata om "Kvinnor, Män och Makt" för döva öron.
Sen det ögonblicket har jag övervägt att fråga honom vad han egentligen lägger i begreppet "genus" när han använder det, men jag har faktiskt inte vågat. Jag har ju för något år sen lämnat över den pedagogiska och retoriska stafettpinnen till jämställdhetsfeministerna. Samtidigt kan jag inte riktigt överge min besatthet över att försöka bli "den ultimata Retoriska Feministen". Och om vi ska vara helt ärliga så vet vi ju att en genusvetares öde trots allt är att jobba som jämställdhetskonsult för företag och prata om "Kvinnor, Män och Makt" för döva öron.
Jag - en framtida (butlersk) lacanian
En del av mig (inom mig) har nog alltid vetat att mitt öde är att bli lacanian. Det finns med största sannolikhet ett mycket snajdigt psykoanalytiskt begrepp för den (o)medvetna kunskapen, som jag förhoppningsvis snart lär mig.
Ett steg närme det ödet kom jag hur som helst igår då jag tillsammans med en vän gick på det första öppna semiariumet i en hel serie på Lunds Universitet som sträcker sig ändå in en bit på vårterminen. "The Seminars of Lacan" heter den passande nog. Och inte nog med att jag kommer få min dos Zizek och att jag kommer få min dos Sartre och att jag kommer få min dos Foucault, jag kommer också att få en dos av Francis Bacon! Den 3: mars kommer man nämligen gå igenom Lacans tankar kring "Subjektet", drömmar och våld och koppla samman det med en läsning av Bacon och hans konstverk! Jag överväger starkt att betala en tur och retur resa till Malmö bara för det (det blir ju till att åka tillbaka till Sthlm efter jul).
Självklart kommer jag läsa gubben med genusglasögonen, inte minst eftersom det var genom Judith Butler som jag kom i kontakt med honom. Allt annat vore en brist på systerlighet. Elisabeth Grosz ska vara en bra start för kritiska feministiska läsningar av Lacan har jag hört.
Två psykoanalytiska fenomen som jag funderar på för tillfället är:
1. Det performativa ögonblicket då ett barn kommer ut inför sina föräldrar och berättar att den är en HBT-person.
Min tes som jag bollar med är att föräldrar speglar sig i sitt/sina barn samtidigt som "det Realla Barnet" aldrig kan nås. Så med andra ord är det endast "det Symboliska Barnet" som föräldrar uppfattar och speglar sig i, utifrån heteronormativa utgångspunkter. Detta får i sin tur konskvenser för hur barnet bokstavligt talat förvandlas framför föräldrarnas ögon vid det performativa ögonblicket och förflyttas till diskursens utkanter. Om det stämmer borde vi i sådana fall kunna tala om hur alla barn och deras existensberättigande endast är "temporära"/"temporärt" under den ständigt tvingande och obligatoriska heterosexualiteten.
2. Det förkastande/nedvärderande av ens (sociala) ålder som uppstår då en person anammar och iscensätter "vuxenhet".
Det måste ju ha något med den (pre)oidipala fasen att göra, eller? Och det måste psykoanalytiker med största sannolikhet ha sagt någonting om. Men som sagt, än är jag fortfarande endast i min XXXXXX:a fas då det kommer till orienteringen i psykoanalys.
Imorgon ska jag dricka dricka kaffe med Leif, han har minst en Lacan-bok vet jag...
Ett steg närme det ödet kom jag hur som helst igår då jag tillsammans med en vän gick på det första öppna semiariumet i en hel serie på Lunds Universitet som sträcker sig ändå in en bit på vårterminen. "The Seminars of Lacan" heter den passande nog. Och inte nog med att jag kommer få min dos Zizek och att jag kommer få min dos Sartre och att jag kommer få min dos Foucault, jag kommer också att få en dos av Francis Bacon! Den 3: mars kommer man nämligen gå igenom Lacans tankar kring "Subjektet", drömmar och våld och koppla samman det med en läsning av Bacon och hans konstverk! Jag överväger starkt att betala en tur och retur resa till Malmö bara för det (det blir ju till att åka tillbaka till Sthlm efter jul).
Självklart kommer jag läsa gubben med genusglasögonen, inte minst eftersom det var genom Judith Butler som jag kom i kontakt med honom. Allt annat vore en brist på systerlighet. Elisabeth Grosz ska vara en bra start för kritiska feministiska läsningar av Lacan har jag hört.
Två psykoanalytiska fenomen som jag funderar på för tillfället är:
1. Det performativa ögonblicket då ett barn kommer ut inför sina föräldrar och berättar att den är en HBT-person.
Min tes som jag bollar med är att föräldrar speglar sig i sitt/sina barn samtidigt som "det Realla Barnet" aldrig kan nås. Så med andra ord är det endast "det Symboliska Barnet" som föräldrar uppfattar och speglar sig i, utifrån heteronormativa utgångspunkter. Detta får i sin tur konskvenser för hur barnet bokstavligt talat förvandlas framför föräldrarnas ögon vid det performativa ögonblicket och förflyttas till diskursens utkanter. Om det stämmer borde vi i sådana fall kunna tala om hur alla barn och deras existensberättigande endast är "temporära"/"temporärt" under den ständigt tvingande och obligatoriska heterosexualiteten.
2. Det förkastande/nedvärderande av ens (sociala) ålder som uppstår då en person anammar och iscensätter "vuxenhet".
Det måste ju ha något med den (pre)oidipala fasen att göra, eller? Och det måste psykoanalytiker med största sannolikhet ha sagt någonting om. Men som sagt, än är jag fortfarande endast i min XXXXXX:a fas då det kommer till orienteringen i psykoanalys.
Imorgon ska jag dricka dricka kaffe med Leif, han har minst en Lacan-bok vet jag...
