genusskadad

Jag är fortfarande fast i Judith Butler-diskursen, men börjar ställa mig en aning kritisk. I hennes läsningar av Freud kommer hon fram till att incesttabut föregås av ett tabut mot homosexualitet eftersom Freud i sitt teoretiserande omöjliggör en potentiell homosexualitet hos "Pojken". Jag skulle däremot vilja hävda, utifrån min egen erfarenhet den senaste veckan av mitt så kallade liv, att båda dessa tabun föregås av ett påbud, nämligen ett parnormspåbud. På mindre en sju dagar har minst 13 personer frågat mig om hur mitt civilstånd ser ut nu för tiden. Här är ett axplock av den parnormativa kanon jag behövt beskydda mig själv ifrån, frågor som direkt eller indirekt lett oss ner i ett parnormativt helvete:

- Nån pojkvän?

- Hur går det med killarna?

- Hur är ditt sexliv nu för tiden?

- Hur är ditt liv nu för tiden?

Mina svar/motargument har enligt mig själv både varit trovärdiga, genusvetenskapligt matiga och fantasifulla på en och samma gång. Men tydligen räcker det inte med att replikera något i stil med "Män? Usch nej, jag är så trött på män!", "Har du hört talas om asexualitet?" eller "Men jag är ju en asexuell lesbisk.". Uppbenbarligen bor "ensamhet" och "monstruösitet" grannar idag och jag försöker fila på subversiva formuleringar redo att underminera ordet "ensamhet":s innebörd till det mer positiva.

Ska jag skaffa mig en hund och döpa den till Eskil för att sen succesivt iscensätta den manliga "Eremiten", fast med queera inslag, och slänga ur mig Ricki Lake-oneliners som:
"Jag blev så trött på män så jag skaffade mig en hund istället."?

Jo...det verkar nog som det.