genusskadad

Det verkar som att det mest radikala vi HBT-personer kan göra idag är att vägra hela "komma-ut-processen". Att ta våran (a)sexualitet och könsuttryck för givet precis som normen. Det betyder att vi måste omformulera vårat förhållande och vårat sätt att se på döden. Dvs vi måste lära oss att förneka att vi kan dö när som helst just på grund av våran (a)sexualitet eller vårat könsuttryck.
Jag ska sååå planera min egen död innan jag blir gammal och skrupplig.
Döden har jag ett ganska oproblematiskt förhållande till, och Livet är en helt annan historia, men däremot...svensk långvård.


SVENSK långvård.

svensk LÅNGvård.

SVENSK

LÅNG

VÅRD.

Inte ens mina mest djupt rotade och romantiserade föreställningar om Landstinget kan ta bort min rädsla inför fyra månader gamla liggsår, kisspåsar och bridgespelande. Och då snackar vi inlevelser (som jag dagligen går igenom och tänder på) som innefattar hur jag sitter i min egenstickade ljusturkosa yllekofta med grått renmönster och ropar saker som:

- Ing-Britt!? Har du skickat Sven-Olof Socialstyrelsens jämställdhetsriktlinjer än??

samtidigt som jag sippar på min dagliga kopp Earl Grey-té och småskramlar nervöst med mitt pärlhalsband som jag köpt på Slöjdmässan strax utanför Norrköping två år tidigare.

Hur som helst. Det finns i och med detta nya förhållningsätt till Döden alltid en risk att vi förvandlas till liberaler. Att bara för att vi låtsas om som att vi icke-normativa står innan för det normalas cirkel förnekar att det skulle finnas en gränsdragning mellan normal och icke-normal. Det ser jag som en form av självhat, ett förringande av allt vad maktstrukturer heter.

(PS. Jag trodde aldrig att jag skulle parafrasera Kent. Borde jag be om ursäkt? DS.)